Göteborgsposten – 21 augusti 1863, sida 1

SL — 2 2ssvvmseessmsmt oo Det lät jag icke säga mig två gånger. Följande morgon åkte vi sydvart nedåt skånska slätten. Hvad Skåne likval ännu är danskt! Det är med knapp nöd man förvandlat språket till ett slags svenska, hvilket de egentliga svearne ha svårt nog att förstå, men sjelfva landet liknar ännu Sjelland, liksom den ena pannkakan liknar den andra. Byarne med de halmtäckta korsvirkshusen, de hopsmetade lerväggarne, de små röda och gröna fönstren, kyrktornen med sina tripp-trapp-träskogaflar. Ängarne, å hvilka hvarje blomma är en gammal bekant, och allmogen med samma fyrkantiga och tvära uttryck och samma långsamhet i tankar, tal och åthäfvor, som vi äro så vana vid att se hemma — allt är äkta sjellandskt, som om Karl Gustaf och freden i Rocskilde aldrig funnits. Sedan vi åkt ett par mil, upphörde plötsligt den hemlika karakteren hos landskapet. Vi kommo nu ut på den landtunga, som för till Skanör. Här fick allt ett annat utseende; en lång, lång obebodd sandslätt, betäckt med ljung, pors och ett rikt antal andra hedväxter, långt framför oss. I fjerran sågo ri till venster Östersjön skymta fram öfver sandreflarne och till höger Sundet. Under det hafvet var alldeles öfversålladt med seglare och tycktes svälla af lif, var landtungan liksom utdöd. Man såg blott ett ensamt hus på hela den långa bruna slätten. Då vi närmade oss det, upptäckte jag med förvåning, att det var omgifvet af ganska fruktbara åkrar likt en ous i öknen. Tillochmed ett rikt behängdt päronträd stod i lä om byggnaden och der fanns äfven en liten nätt blomsterträdgård. — Efter hvad det vill synas, är heden ändock icke så mager! utbrast jag förvånad. — Det är den visst icke! svarade min reskamrat. Sista stycket af den fruktbara slätt som vi lemnade var för en tjugo år sedan också en hed. Här fattas blott arbete och arbetskraft. Om hundrade år eller kanske förr är hela denna öken förvandlad till rika åkrar. En hed kan vara särdeles intressant att befara, isynnerhet i godt sällskap, men den är ej angenäm att återgifva i pennteckning. Jag skall derföre så mycket som möjligt förkorta denna ufdelning af min resebeskrifning och göra ett språng på on mil, medan jag doppar pennan. Vi åka in i en by af det slag, som vii Danmark kalla Oddestrup, Gumperup, Kragetorp eller något dylikt. — Hvad är detta för en by? — Tst! tala icke så högt! Borgmästaren kunde lätt höra det. Vi åka nu in i den goda staden Skanör numero 92 bland rikets städer. — Hvad för slag, är det en stad? — Ja, och dertill en mycket vördnadsvärd och högst respektabel stad. Torfeus omtalar i sin Historia Norvegim ett fartyg, som år 879 kom till Norge med malt, vin, honung o. 8. v. och hvilket under vägen bevistat marknaden i den rika och ståtliga staden Skanör, on af de största handelsstäderna i Skäne, och i en gammal rimkronika, som är så gammal, att vi af den endast ha qvar tvenne rader, heter det: När Kristus låt sig föda Stod Lund och Skanör i gröda. Jag fick nu naturligtvis all den aktning för den 92:dra staden, som man är skyldig ålderdomen. — Det är således en klassisk stengata vi åka på? — Jorden är klassisk, men stenläggningen icke; den är det nyaste som finnes här i staden och omfattar endast ett par af hufvudgatorna. Har du hört talas om slaget vid Fotevig? — Ja, naturligtvis! Det var der som Erik Edmund hämnades sin broder Knut Lavard på Magnus Nilsson. — Alldeles riktigt! Den vik, som vi för ett ögonblick sedan passerade, var Fotevig; der slog konuug Erik ihjäl nämnde Magnus och begagnade med samma tillfället att skicka 4 biskopar och 60 prelater ut ur verlden. — Det är nog! Jorden är klassisk. Jag såg mig med ökadt intresse omkring. I detsamma upphörde stenläggningen, och vi kommo in på en med flygsund betäckt plats, omgifven af pilträd och bakom dessa en polygon af små halmtäckta hus. Hjulen sjönko djupt ned i flygsanden. — Här är stadens torg. Vi hade ännu icke sett en enda menniska på gatan. De enda Skanörsbor, vi kunde upptäcka var en stor gäsflock, som vadade i sanden. — Kör till gästgifvaregården! ljöd nu befallningen till skjutsgossen. Han ursäktade sig. Han hade aldrig förr varit här i staden och visste icke om det fanns någon gästgifvaregård, ännu mindre hvar den var belägen. Vi sågo oss nu om med tredubblad uppmärksamhet. Ej en enda dörr var öppen. På flera fönster voro luckorna för; från ett och annat tittade ett fruntimmersansigte ut, men så snart vi vände ögonen emot dem försvunno de åter. — Är hela staden utdöd? Allt hvad jag hittills sett utgöres ju blott af några qvinliga skuggor? — Visst icke. Det är stadens damer. Herrarne te, gp ketet—