Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 1

z — — de förfärliga målade ansigtena, svingade vapen, sköldar, lansar och tomahavker, trampande och tumlande af bästar, hvinandet af pilar och reffelkulornas djupa och dofva susning. Jag minns indianernas hemska skri, upprepadt och åter upprepadt, allt som de förnyade sitt angrepp, och någonting liknande missrakning a min sida öfver att detta förfärliga härskri icke var mera förfärligt, emedan det från barndomen för mig utgjort ett ämne för nyfikenhet. Och jag minns våra mäns eder och hån, våra qvinnors skramsel och oöner, dammet, röken, blixtrarne, skotten och att vi fäktade tappert, samt gång efter annan tillbakadrefvo det ströfvande målade packet. Slutligen blefvo vi för den gången qvitt dem. Sju hiskliga lik, insmorda med färg och kolstoft, lågo stela på prairien, och fem sårade hästar vredo sig i dödsryckningarne, innan de röda röfvarne drogo sig tillbaka. Å vår seida hade vi många lindrigt sårade, men endast en död. Ett stackars barn, en liten ljushårig fager tysk flicka hade tvärt igenom halsen blifvit genomborrad af en pil med hullingar, som gick genom täaliduken i vagnen der hon låg darrande bredvid sin moder. Såret skulle hafva varit i l dande äfven om vi haft läkare till hands, och det stackars barnet blödde till döds, under det dess föräldrar ifrigt anropade alla de närvarande att rädda det.