Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 1

De här strecken skola betyda att ett afbrott egt rum i min brefskrifning. Jag visste neml. icke i hast hvarmed jag lämpligen skulle kunna afsluta bretvet, då jag plötsligen fick en ide. Ut till Djurgården, till von der Osten! för att få höra Beethovens musik till Fidelio. Klockan var 6 när jag kom på iden, spektaklet skulle börja kl. 7 — det var således hög tid. Strömparterrens ångbåtar gingo för halft hus, ty alla menniskor höllo sig hemma i anseende till det kalla, snäfva vädret. På Djurgården såg det klent ut, alla voro blåfrusna utom åtskilliga bullrande herrar, som kommo med fart utrusande från schweizerierna. hiljettluckan vid Mothanders teater var ingalunda belägrad och qvickt fick jag en amfiteaterbiljett för mina 2 rdr. Helsingsorska orkestern — dock blandad med flera bekanta musikansigten — spelade just ouvertyren. Ridån går upp: Fram med affischen: I anseende till hr Weiss sjukdom gifves i stället för Fidelio, operan Nattlägret i Granada, stod det på den med seta typer. Och jag som har farit så lång väg blott för att höra Beethovens musik. Hvad var att göra? Ingenting annat än att sitta qvar! Kanske jag får lemna er affischen, det är möjligt att personalen är gammal bekant, kanske också icke: En jägare spelas af hr Lehmann. Gabrielle mll Granitzer. Gomez, ung herde hr Zellmann. Vasco) herd (5 Kauffhold. Pedro) herdar (, Ehrke. Ambrosio, gammal herde, Gabrielles onkel hr Maijer. Otto Graf, tysk riddare , Uhde. En alkald . Herrmann. Jägare, Herdar, Herdinnor. Om det bara hade varit litet mera folk tror jag att intrycket i sin helhet skulle varit vida fördelaktigare, men nu måste jag tillstå att det blef som det kunde. Hr Lehmann var en ganska hygglig prins-regent och sjöng äfven ganska bra, men att röra sig på scenen — jag vill nu ej tala om attspela — det hade han icke synnerligt begrepp om. Mill Granitzer har stark röst, men sitt öra måtte hon ha förlorat någonstädes under sina konstresor och någon rättsinnig upphittare har säkerligen aldrig anmält sig. Hr Zellman är en verklig tenor, som det är ett nöje att höra och som vår k. teater borde skynda att tillegna sig i dessa tenorfattiga tider. Visserligen har han figuren något emot sig, ty han är för mycket knubbig, men hans utseende har någonting refligt, och våra egna hrr.... Men jag vill cke göra några jemförelser. Nog af, hr Zellmanns röst är klingande, är mycket hög och :ger kontinuitet — i alla händelser 1,000 proc. bättre än hr Lorrains, som uppträdde på k. eatern en enda gång för fem tusen rdr rmt och derefter straxt for hem igen. Om de öfriga nedspelande är ej något godt att säga — rerdarne och herdinnorna sjöngo jemmerliga ch sägo jemmerliga ut. Den tyske riddaren w Uhde var roligast; bara han tog ett steg, krattades af hjertans lust. Orkesterns spel ir värdt allt erkännande och violinsolot i böran af tredje akten belönades med applåd. luset var godt, men bara till en fjerdedel. Walfrid. —