Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 1

handen vid manen, likasom fägeln vid sin qvist, och med ena foten kastad på mustangens länd. Vi få nog se deras målade ansigten innan vi sluta. Derefter uppgaf han med dundrande röst alarmropet. — Till vapen, män, till vapen! Sen ni icke indianerne? Fort, Vesterns män, fram med edra refflor, men hushålla med ert krut, som om hvarje korn deraf vore guldsand, ty vi ha ondt om ammunition. Så, ni behöfva ej tjuta, ni flickor. och qvinnor (ty de qvinliga medlemmarne af sällskapet hade uppgifvit ett gallt klagorop); vi mäste fäkta för våra skalper. Sedan den första paniska förskräckelsen lagt sig något, visade nio tiondedelar af männen och äfven flera af qvinnorna både rådighet och mod. Alla tillgängliga vapen fördes fram och gjordes ordning, vagnarne ordnades och placerades, tills de bildade en rund förskansning, som ätminstone kunde skydda emot den beridna marolörskarans första anfall. Barnen gömdes under vugnstaken, och en förslagen och dristig pojke sick ut och fångade den betande hästen, just här den förskrämd kastade upp sitt hufvud och ämnade gallopera undan. Ni bör icke af mig vänta en utförlig och 00ggrann berättelse öfver hvad som nu följde. För! nitt minne sväfva endast som en hisklig dröm