Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 1

broschyr, med titel: Skall den svenska lä dersabrikationen stå eller falla? eller någo dylikt och hvilken måtte ha varit särdeles öfvertygande, blef den gamla tullsatsen på läder tvärt emot utskottets förslag bibehållen Herr Colliander tycks, att döma af broschy ren, ej komma att sluta härmed, ty efter hans namn, som afslutar broschyren, står ett com. ma — kanske en antydan, att han vid näst: riksdag ämnar komma med en broschyr till som kanske verkar att vi få betala vår sko. don ännu dyrare än vi göra nu. Man berät tar här, att en viss garfvare gjort uppvaktning hos finansministern för att hos honom dels beklaga sig öfver den nedsättning i importtullen på läder som utskottet föreslagit, dels ock för att riktigt tydligt lägga i dagen för ministern det olycksöde, som genom denna nedsättning skulle drabba Sveriges 325 — eller hur många de nu voro — garfvare, ett olycksöde, som supplikanten tog sig friheten tro, att hr finansministern minst af alla skulle vilja bereda garfvarne! Men hr finansministern blef härvid riktigt ond och menade att det ej gjorde det bittersta om de de ginge under hvarenda en, han skulle icke ha någonting deremot. Förskräckt barkade garfvaren i väg, och så slutades den audiensen. Många voro de som i början af denna vecka nötte ut sina halfsulor, för att få deltagare tecknade på listorna till middagen i thorsdags för den ryske flyktingen hr Bakunin. Listlöpningen lyckades särdeles bra, oturn var bara att många af antecknarne vid närmare besinning ej infunno sig vid middagen, men dock gerna betalade den på dem belöpande andelen i kostnaden. Flera framstående personligheter sveko i sista stunden, till och med riksarkivarien Nordström, hvilken man i landsorten tillskrifver — ehuru alldeles oriktigt — författareskapet till de i Nya Allehanda införda, så ytterst krigiska artiklarne, som helt snöpligen upphörde. Men samlingen var i alla fall talrik och stämningen vytterst lifvad, och hr Bakunin lär ha mått särdeles väl, placerad som han var mellan Lars Hierta och August Blanche. Hr Blanches tal var gripande, som vanligt, om också åtskilligt skulle vara att anmärka mot specialiteter af innehållet. Det gör nu visserligen ingenting i ett tal, men nog är det underligt att hr Blanche skall förvexla Moloch med Jaggernauth, icke heller betyder det så mycket när hr Blanche säger: Bakunin tvekar ej ett ögonblick att sluta sig till den expedition, som genom Sundet skall ila till Polens hjelp, han tvekar ej att slita sig ur sin unga och älskvärda makas armar, denna maka som sökte honom öfver allt och efter två års skiljsmessa ändtligen finner honom i Sverige. Expeditionen till Östersjön och slitningen ur makans armar inträffade ju på vårsidan i år och ändå hade de varit skiljda åt i två år! Som sagdt, det gör ingenting, ty litet ljuga pryder tal. Hr Hiertas tal utmärkte sig för sitt åkande och vändande samt sin ofantliga rikedom på loci communes. Hr Bakunins tal var djerft och glödande som han sjelf, och afputsadt genom öfversättningen tog det sig vida bättre ut än när det hölls. Det mest anslående talet var sannolikt hr Herzens. Hr Herzen är en ung man med ett särdeles lyckligt utseende och angenämt vinnande sätt; hans tal var en riktig perla. De upplästa versarne voro alla särdeles lyckade, hr Wetterhoffs icke minst, ehuru den der löddriga sfålen bordt kunna å vara i fred för den här gången, hr Bjursten vegagnade honom ju på middagen för furst Tartoryski och då fick han åtminstone Weichel-vatten att dricka. I ett bref förl. höst, i hvilket jag beskref len då här firade Pultava-festen i Mangen å