Göteborgsposten – 17 mars 1863, sida 1

vemodigt omkring, eller vändes inåt på den vida sorgligare talla som alltid framstod för hans ångestfulla själ. Det var mörkt, när tåget kom till ändpunkten Hull, men mr Audleys resa var icke slut. Bland en flock bärare och kringströdda bögar af de kontrasterande och heterogena ressaker, hvarmed resande belasta sig, fördes han förvirrad och halfsofvande tilll en annan train, som skulle föra honom utför den sidolinie, som gick förbi Wildernsea längs Nordsjöns kust. En half timma, sedan Robert rest från Hull, blåste en frisk vind med saltaktig bafsluft in på honom genom det öppna vagnsfönstret, och en timma scnare stannade tåget vid en dyster station byggd i en sandöken och bebodd af två eller tre tjenstemän med mulet utseende, af hvilka en framkallade ett förskräckligt oljud från en klocka, när tåget nalkades. Mr Audley var den ende passageraren, som steg af på denna otrefliga station. Tåget ilade bort till lifligare trakter, innan advokaten hunnit sansa sig och plocka upp kappsäcken, som han haft något besvär att upptäcka midt i ett svart grottlikt förvaringsram, hvilket upplystes af en enda lykta. — Jag undrar om nybyggarae i Amerikas urskogar känna sig så ensliga och främmande som jag känner mig i qväll, tänkte han, när han med misströstan stirrade omkring sig i mörkret. Han ropade på en af tjenstemännen och pekade på sin kappsäck,