ändamål tillgängliga kassor, utöfver den byggnads och underhållsskyldighet af folkskolan, som lika äligger stad och land, äfven tillförbindas uppförande och underhåll jiaf de byggnader, sädane läroverk fordra uppgående till ett eller flere hundrade tusental riks daler. Man har såsom skäl för en dylik förbindels åberopat, att städerna hafva en indirekt fördel af dy lika inrättningar. Det är visserligen sant att någor fördel onekligen tillskyndas den stadskommun, son hyser inom sitt område ett dylikt läroverk; men mån ne den 5:teeller 6:tedel af läroverkets alumner, son vanligen utgör en sådan stads anpart i lärjungarne antal, det löneanslag, som der förtäres och det till fälle till förtjenst enskilde, vanligen mindre bemedla de, vinna på kosthåll åt främmande ungdom, motsva rar denna uppoffring af hundratusentals riksdaler, son det allmänna (märk ej ensamt stadens) bästa kräfver att ej tala om den indirekta, ej synliga, beskattning enskild välgörenhet met en del fattige af landsorten: barn ådrager ett dylikt samhälle. Om dessutom för delen för en ort att äga en högre undervisningsanstal skulle gäila som skäl för afslag för ansökan om bygg: nadsanslag, hvarför afvisar staten ej också alla an: språk på dylika understöd i våra universitetsstäder för tekniska och andra undervisningsverk i vår huf, vudstad m. fl.? Huru man än må betrakta saken kemmer man oafvisligen till det resultat, att den all. männa högre bildningen är liksom folkskolan en statens allmänna angelägenhet. Hvad städerna särskildt beträffa kro dessa kommuner dessförutan nog tryckta af ut gifter och skatttr för sin municipalförvaltning, sin fattigvård, som i större grad än landets fordra pålagor och omvårdnad, och då de företrädesrättigheter till förvärf och inkomst, som förr funnits, väl till föga fromma för det allmänna, men onekligee till båtnad för städerna, alltmer försvinna genom en friare lagstiftning, börja redan dessa kommuners fortvaro som städer erfordra allt större uppoffringar af den nuvarande generationen i förbättrade kommunikationsanstalter och dylikt. Ehuru vi efter all anledning äro på god väg at! få statens ingripande och understöd för den allmänna undervisningen, högre som lägre, allt mer och mer erkänd, fordras likväl, som insändaren tagit sig friheten påpeka, att steget tages fullt ut. I sådant som oundgängligen erfordras för samhällets tidsenliga utveckling, helsa och välbefinnande går ej längre an att riksförsamlingen skjuter ifrån sig uppfyllandet af sådane det allmännas oafvisliga behof, som öfverstiga enskilde kommuners krafter och som icke, hvarken med billighet eller rättvisa, kunna dem åläggas. Tid är ock på, att detta erkännande sker snart och framträder i handling; ty, som insändaren haft tillfälle nämna, ett af våra dyrbaraste intressen står på spel. Måtte anslag derföre beviljas till läroverksbyggnader öfverallt, der behofvet sådant påkallar, och dessa anslag, kunna de verkligen medföra så stort bekymmer, eller erfordra de verkligen så stora ansträngningar för staten? Insändaren tror det icke. Staten har, sedan den en gång erkänt behofvet af reform uti våra straffanstalter, kunnat, utan anmärkningsvärd ansträngning, så småningom under loppet af ett par decennier utföra denna reform, som likväl kostat, insändaren upprepar det, öfver 4 millioner; hvarför då icke på samma sätt med våra behöfliga skolhusbyggnader? Fortare och bättre ginge dock den nu ifrågavarande reformen genom upptagandet af ett utländskt eller inhemskt lån på en eller annan million efter behof med årligt statsanslag till ränta och amortering. För fosterlandsvännen skulle väl ingenting kunna gifvas mera glädjande, än att innan kort kunna se den till våra läroverk strömmande ungdomen inlogerad i lärosalar, motsvarande tidens fordringar, och dessa palatser för brottets och lastens barn, som med rätta utgör vår heder, skulle då erhålla sina vackraste motstycken i dessa, hvarföre icke äfven palatser, för allmänna bögre undervisningen i riket. 9-n.