Göteborgsposten – 17 mars 1863, sida 1

SSSAAAAAAAAAA — Staten och läroverksbyggnaderna. På uppmaning intaga vi här en af LTidning för Wenersborgs stad och län producerad uppsats rörande ett ämne, som förtjenar allmänt beaktande. Tillfälle torde måhända gifvas oss, att senare återkomma till ämnet: När en stor tanke en gång fullt och helt erkännes af en nation, utträder den ock i helgjuten handling; de hinder och bälverk, som åldriga fördomar, sjelfviskhet, tröghet och betänksamhet under århundradens lopp hopat, genombrytas, och fram går handlingen, krönt af ett helt folks välsignelser. Bland de många fakta, som inom vårt land tala för sanningen af denna sats, antecknar fosterlandsvännen med erkänsla och tacksamhet den reform, som under de sista 20 åren egt rum och gått i fullbordan med våra straffanstalter. Utom flera mindre häradsoch stadsfängelser, finnes numera i hvarje residensstad ett efter cellsystemet uppfördt större fängelse, och vårt fädernesland har genom denna tidsenliga reform — en reform, som dock kostat statsverket öfver fyra millioner riksdaler, — med rätta intagit ett bland de mest framstående rummen bland jordens civiliserade folk, på samma gång det, genom denna åtgärd, utöfvat icke blott en handling af mensklighet och rättvisa, utan ock minskat anledningarne till återfall i brott för dem, som brutit mot samhällets lagar. Men om det å ena sidan gläder fosterlandsvännen att se en anledning till nöd och elände tilltäppt, kan han dock icke annat än beklaga, att ännu så mycket återstår, som ännu ej fullt och helt blifvit kändt och erkändt af vår samtid. Om, såsom insändaren nyss hade tillfälle antyda, det gläder fosterlandsvännen att, vid inträdet inom våra större städer, se dessa storartade byggnader för brottslingens försoning med samhällets brutna lagar, måste han dock beklaga, att så litet ännu inom vårt land blifvit gjordt till förekommande af brott. Den sanningen har dock blifvit uttalad och erkänd, att i den mån ett folk framgår i bildning och kunskaper, i hyfsning och odling, i den mån utvägar öppnas till fritt förvärf, i samma mån aflägsnas ock anledningarne till pauperism och brott. Vid sidan af dessa palatser för brottets och lastens barn stå dock såsom en skärande motsats, i de flesta af våra störie städer, dessa osunda, trånga, mörka och bedröfliga lokaler för den högre undervisningen som kallas elementarskolor. År efter år hafva röster höjts för en förändring härutinnan, och läkarnes embetsberättelser hafva lagt i dagen bedröfliga förhållanden af ohelsa vid läroverken till följe af brist på luft och ljus inom dessa kyffen. Samma anledningar, som talade för fängelsereformen, förefinnas äfven här och möjligt i ännu högre grad, så mycket mer behjertansvärdt, som det uppväxande slägte, som inom dessa lokaler dväljes, just inom sig innefattar hela landets framtid och hopp. En sund själ i en sund kropp är en vishetsregel, för dyrbar att förbise, och sosterlandsvännen ser med bekymmer att genom likgiltighet bärutinnan ett af samhällets dyrbarare, om ej det dyrbaraste, intressc står på spel. Ehuru det vore orättvist att ej erkänna, att mycket i våra dagar göres för allmänna undervisningen, att såväl vid föregående riksdagar aktningsvärda summor för detta ändamål blifvit beviljade, som ock att varma motioner i detta afseende blifvit väckta vid innevarande riksdag, hvilka sannolikt icke blifva utan all framgång, — är det dock nagot, som ännu ej blifvit fullt och helt uttaladt. Riksdag efter riksdag hafva, såsom vi erfarit, motioner från åtskilliga håll uppstått om statens mellankomst för uppförande af ändamålsenligare och sundare lokaler för den s. k. elementarundervisningen, samt lämpade efter en nyare tids fordringar, utan att de annat än tillfälligtvis eller utan att de i någon vidsträcktare mån vunnit erkännande. Ja, vid sednaste riksdag, då, till följe af talande skäl, ortförhållanden och dylikt, anslag beviljades för uppflyttandet af några läroverk till högre undervisningsverk på båda linierna, var man ännu till principen i detta hänseende så på det oklara, att man lästade som vilkor för åtnjutandet af dessa anslag, att staten ej i och för behöfliga byggnader ville vidkännas nägon skyldighet till understöd. Insändaren vågar dock påstå, och detta med all öfvertygelsens värma, att dessa motioner oaflåtligen skola återkomma tilldess den allmänna meningen högt och oafvisligt uttalat, att det är statens ovilkorliga pligt att just i detta hänseende understödjande och kraftigt ingripa, och det på följande, efter insänd:s förmenande, Dasvisliga skäl och grunder: Enär staten till principen erkänt, att den hvarje komun åliggande folkskolan, såsom grund för all solkbildning och lika för alla, redan ligger utöfver kommunens förmåga att ensamt bekosta, utan måste af staten understödjas, för att vinna den utbildning, som det dermed afsedda ändamålet kräfver, synes det insändaren ej vara förenadt med billighet och rättvisa, att fordra, det vissa kommuner, derföre att de kallas städer, och lokala förhållanden, påtagligen vida mera omkringliggande landsorts, än stadens, här fordra anordnandet af en högre undervisningsanstalt — skola, sedan stistsstäderne för sitt behof medtagit för detta