Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 2

I. Hamberg i Bälinge, från hvilken en piga måst rymma, för att undgå daglig misshandel af husbonden, derföre att hon, som 2 år förut af samma person bereddes till sin första nattvardsgång, vid flera särskildta tillfällen vägrat att tillfredställa hans onda lusta, oaktadt han gjort försök till våldtägt. Natten till d. 2 November måste hon fly ur huset emedan hon, sedan husbonden tvingat henne att bädda för sig på golfvet i samma rum Åer han låg, blifvit af honom misshandlad med härdraguingar, örtilar och knuffningar — man torde lätt kunna söreställa sig hvarföre och i hvilken afsigt. Flickan har tagit sin tillflygt till länsmannen, hvilken vid anstäldt förhör funnit att, hon ej vore den enda, som på samma sätt behandlats af presten, utan att äfven en annan tjenstepiga förut varit i samma belägenhet. Dennas upprörande berättelser voro af sådun beskaftenhet att de svårligen kunna offentligt meddelas. Ilelsingsborgs sängförening firade d. 30 November sn 13:de ärsdag, i anledning hvaraf en musikaliskt-deklamatorisk soiree blitvit af densamma arrangerad, hvartill ej blott föreningens betalande ledamöter, utan äfven en del honoratiores blifvit inbjudna. Salen var smakfullt dekorerad med flaggor samt porträtter at nordens konungar och Garibaldi. Under festens forsta afdelning uppträdde foreningens ordförande handl. Hedström och redogjorde uti ett varmt och väl hållet föredrag för sångtöreningens verksamhet. Andra atdelningen, till Karl XII:minne, på hans dödsdag, illustrerades mellan sängnumren af en kort minnesteckning öfver Karl XII, at redaktör Borg. Esfter soirgens slut intogs en splendid sexa, vid hvilken en mängd skålar föreslogos. Verklig nöd att lindra. Den 20 sistl. November begäfvo sig tem stycken fiskare i två båtar ut från Cimbrishamn, för att genom fiske söka ett litet bidrag till uppehållande at de fattiga och talrika familjerna. Kl. var 8 på morgonen då de under en lätt kåre afseglade; kl. 10 utbröt en förtärlig storm och kl. 1 e. m. slungade den rykande, hvitskummiga -vallvågen de tvenne båtarne tomma, högt upp på land. Djupet hade gripit sitt rof; men hemma i fiskarekojorna smögo sig de snyftande barnen upp till den förtviflade makan och modren, ensam numera i lifvets bittra, tysta strid, ensam med sorgen och nöden. — Redaktionen af Cimbrishamns-bladet har åtagit rig att tacksamligen utdela och redovisa de gåtvor, hvilka af medlidande och bättre lottade personer öfversändas till de arma värnlösa. En skarpskytte-öfverbesälhafvare. Korrespondenten fran Landskrona yttrade nyligen några ord om det nitiska sätt, hvarpå postmästaren der på platsen, f. d. majoren Hvitfelt sköter det honom af K. M:t anförtrodda chefskapet öfver Landskrona frivilliga skurpskyttekär. I anledning häraf har den äfven här kände musikdirektören B. W. Hallberg (om vi ej missminna oss kompanichef vid Landskrona skarpskyttekår) i nämnde tidning lätit införa ätskiliga upplysningar, hvilka äro af den mest öfverraskande och sorgliga beskaffenhet. Sålunda upplyses, att major Hvitfelt ännu icke åtlydt sin konungs befal.ning och öfvertagit ledningen af karens vapenöfningar och ännu mindre med något intresse för suken sökt verka till dess fördel, så att kåren endast genom tidningarne erhållit kunskap om hvem som är dess öfverbefälhafvare; han har aldrig kommunicerat sig med kårens styrelse, men förklarat att han icke vet huruvida en skarpskyttekår finnes istaden. Hr Hallberg yttrar vidare: Då undertecknad en gång förliden höst, efter att i trenne månaders tid förgätves hafva väntat någon hr majorens åtgärd till utbekommande af de exercisgevär, hvilka enligt K. M:ts befallning skulle till kåren såsom lån öfverlemnas, ytterligare bad hr majoren att förskaffa oss desamma, blef jag på ett ganska brutalt sätt afvisad, och sannolikt skulle gevären ännu icke kommit kåren tillhanda, om, såsom hr majoren förmenade, det berott uteslutande på hans nåd och icse på tygmästaren i Kristianstad att öfverlemna kåren desamma. — — Det är skarpskyttekårens hopp och innerligaste önskan, att hr majoren Hvitfelt måtte med snaraste blifva befriad från det mödosamma värfvet att vara kårens öfverbefälhafvare, en befattning, som kärens majoritet aldrig önskade anförtro honom, och hvartill han äfven visat sig icke ega den ringaste kallelse. — Efter denna behöfliga påstötning, hoppas vi snart i officielau bladet få skåda att Landskrona friv. skarpskyttekår fått sig en annan öfverbefälhafvare.