Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 2

for godt köp. Min bästa mr Didier, glom blott icke bort oss i denna hålan! — Räkna på mig. Och mr de Montchenus nevö närmade sig dörren, men hejdades af konnetabeln som fattade honom i armen. — Ännu ett ord, min herre. Ilys icke något groll till de stackars dvergarne. Vi hafva nyss skamligt ljugit på dem, ty de hafva ingalunda röjt sin herres vistelseort. — Så mycket bättre för dem! Jag var förbittrad öfver deras uselhet och skulle hafva jagat bort dem, utan att de fått så mycket som en bit bröd eller en klunk vatten. Farväl, mina vänner! Han satte facklan i Pompårants hand och gick ut, samt tillstängde efter sig den tunga dörren. — Vid Gud! utbrast kaptenen, om viinvigt denne ädelsinnade yngling i vår hemlighet, så skulle han icke hafvkunnat på ett bättre sätt visa oss sin tjenst. Mr de Bourbon sted fördjupad i tankar. — Detta bevisar, fortfor Pomperant, att ens förtrogna ej alltid äro de som göra oss det största gagnet. — Om jag i Mculins haft tolfhundra ädlingar sådana som denne djerfve och präktige unge man, sade konnetabeln så skulle jag icke hafva uppgifvit mitt spel. Det är i Frankrike, och icke i Italien, som jag skulle velat tukta den qvinnoskändande kungen. Kapitenen gick att fästa facklan i en i muren inslager jernring. Sålunda placerad belyste den fullkomligt den i bu ren instängda, Stående framför densamma betraktade Car Bourbon med orolig och girig nyfikenhet det cländiga offre