Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 2

som ännu sedan deras inträde i källaren icke gifvit ett tecken till lif. — Sancta Barbara! utbrast han olatligen, madame dAngoulemes snille är verkligen iafernaliskt när det gäller att hämnas. Prinsar, generaler, tjenstemän hafva fått erfara det! Men, när hennes fiende är en qvinna, o! hvad bon då förstår att träffa henne! Arma flicka, hvilken fiendtlig slump kastade dig i vägen för den högmodiga och svartsjuka hertiginnan, vår gode konung Frang moder! Var du ung, var du vacker, drömde du om kärlek och lycka, så säg dem farväl, ty döden, en plågsam död, är nu ditt enda hopp. — Mot hertigen af Bourbon skall den intriganta madame Louises af Savojen hämndlystnad dock intet förmå, inföll Pompsrent häftigt. Blotta svartsjukan kan ha gjort henne blind nog att uppgöra en så vansinnig plan som att i denna jernbur instänga segraren vid Marignano, den furste som afslagit hennes hand och i stället förlofvat sig med den store Carl V:s syster, enkedrottningen af Portugal. Hon sätter på ett tärningkast sin sons rike, lif och heder. Hvem vet om ni icke kommer att lägga samma fångkedja, som han ämnar er, om halsen på denne moderne riddare Bayard? Frans har varit segerrik så långe Carl af Bourbon slogs vid hans sida, med när denne lefvande sköld icke längre skyddar honom, så skall han snart hamra sitt svärd slött på de spanska kyrassierne. Madame dAngoulemes son har blott soldatens afventyrliga mod, men ni, monseigneur, ni har den store härförarens snille och blick. (Forts.)