Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 1

liga dramats område. Att sörsattaren lån a sitt ämne ur historien och gifvit dess form en äldre prägel, än den patois som med otverflodet på farcer insmugit sig i vårt sceniska språk, betyder bärvid föga. Ty hvad äro t. ex. Romeo och Julia, Othello, ja, sjelfva Kung Lear, i hvilka stat och krig och den romantiska poesiens sagounder träda fullkomligt tillbaka för den husliga verklighetens fasor och strider, hvad äro de, oaktadt en lätt historisk omklädnad, annat än borgerliga tragedier? I Romeo och Julia t. ex. utgöres det historiska underlaget af den bekanta familjetvisten mellan Capulet och Montague, medan dramats eller tragediens egentliga ide, den eld som värmer den tekniska byggnaden, är kärlek; dramat är, med andra ord, en kärlekens naturalhistoria, liksom Othello är svartsjukans fysiologi, om vi så få säga. — Sedan vi nu kommit på det rena med denna beteckning, kunna vi mera uteslutande vända oss till den karakterskamp, som utvecklas i ÅKung Märtha. Författaren har alltifrån början motarbetat sig sjelf i sitt intresse, i det han delat åskådareas uppmärksamhet, genom att väcka dennes medlidande för tvenne personer. Först ha vi Märtha Stures kamp inom henne sjelf mellan högfärden och moderskänslan, en kamp, som kunde lemna författaren det herrligaste tillfälle att utveckla ett rent karaktersdrama. Så ha vi hennes dotters kamp mellan sin dotterliga ömhet och sin varma, passionsfulla käriek, en kamp som fortfar äfven sedan hon gifvit vika för den senare och blifvit sin älskares maka, en kamp som tillochmed fortfar i all sin häftighet jemväl sedan hon sjelf blifvit mor. Härigenom blir, såsom sagdt, intresset deladt, och förf. har sålunda sjelf kastat bort ett vigtigt element för hvarje dramas verkliga framgång: dess enhet och helgjutenhet. För att återvanda till ÅRomeo och Julia, med hvilkas äfventyr den herrliga romantiska sagan om Erik Stenbocks och Malin Stures kärlek står i en jemförelse som ej bör förbises, så vill Shakspeare i deras tragiska kamp analysera kärleken, och familjetvisten skymtar derfore endast fram som ett skuggspel, är blott taflans bakgrund hvilken låter förpartierna stå ännu klarare fram, under det Romeos och Julias kärlek utgör den punkt, kring kvilken den tragiska strälglansen är samlad. Hr Hedberg har ej velat af sitt drama göra en sådan erotisk utveckling, full af poesi, passion och skärhet på en gång. Han har tvärtom synbarligen haft för afsigt, att göra sjelfva Märtha (kung Märtha) till styckets hjeltinna, utan att dock på samma gång ha ullräckhgt mod att bryta bort en del af Malins wagiska kamp. För att nu kunna förmedla och sammanhålla dessa själens dialektiska processer hos tvenne olika personligheter, har författaren gjort styckets exposition, dess forsta del, tröttande lång, i sin förklarliga onskan att låta åskådaren kasta en blick i de båda hufvndpersonernas inre och deraf bilda sig en öfvertygelse om de båda hjertstridörna som en nödvändig följd af deras ömsesidiga karaktersdrag. Fin och med sann poetisk känsla uttänkt är emellertid styckets upplösning, slutförmedlingen, försoningen, tänkt och framställd, i det forf. låter den af modren bortstötta dottren sjelf blifva moder, och låter den sedliga andens eviga uppenbarelse komma till sin rätt, i det åsynen af barnbarnet stämmer hjertat vekare hos mormodren och gifver moderskärleken, det goda, seger ofver högfärden, det onda. För att nu öfvergå till ett omnämnande af de i stycket framträdande karaktersteckningarno i och för sig är sjelfva Kung Märthas karakter af den historiska traditionen så troget angifven och begränsad, att förf. måst följa den. På några ställen bår han upphöjt hen