Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 1

— Broder, svarade den försigtige Jacob, låtom oss ej blanda oss i andras affärer, ty i annat fall kunna vi få göra en tur till Erivans torg, du vet, eller hur? Du vet att man en och annan gång kommer derifrän med lifvet, men skinnet på ryggen, det är ohjelpligen sin kos. — Ingen hör oss; vi äro ensamma. — Ensamma! Hm! misstro hela verlden, till och med råttorna som hindra dig från att sofva. Och nu, Basili, god natt. Under ett par veckors tid upprepade Daria träget sina böner och beklagelser på kyrkogården, ända tills man betäckte grafven med ett stort monument af huggen granit, som blifvit utfördt af en tysk bildhuggare. Fursten som ständigt underrättades af Grigory, försummade aldrig tillfället att fröjda sina ögon med åsynen af sin hustrus förtviflan, hvilken han ej visste om han skulle betrakta såsom sann eller falsk, och i denna ovisshet rufvade han stundom på hämnd, och var stundom färdig att uttala förlåtelsens ord. Under sina resor hade fursten, utom hvad klädseln beträffar, till hälften blifvit en curopå, och för honom var kärleken äfven i äktenskapet, ett temligen romantiskt poem. För de georgiska qvinnorna åter, som dö såsom plantor på den torfva som sett dem födas, är kärleken nästan alltid en lidelse lik blomman för dagen, trots deras poetiska och fantasirika språks hyperboler.