ne i en verkligen skön pathos, men har deremot flera gånger neddragit henne till positionen af ensidig hårdhet. I sin obestämdhet om hvilkendera, Märtha eller Malin, som mest intresserade honom, har den förras tragiska kamp ej alltid fått on jemn och lugn utveckling, så att förf. gjort sig skyldig till ett reitererande, hvilket blir tröttande. I utförandet skall detta alltid bli en svårighet att öfvervinna, hvilken för uppehållandet af åskådarens intresse fordrar ett särdeles genomtänkt och glänsande spel, samt en fin nyansering af olika själsrörelser. Fru Elfforss skulle lösa denna svåra uppgift. På de ställen, der hon egde rättighet att höja sig till en verklig tragisk pathos, var hennes spel godt, mången gång förträffligt, och isynnerher försoningsscenen spelades med en fläkt af poesi och värme, som ryckte med sig. I en del andra scener saknade vi den nämnda behöfliga nyanseringen, så att karakterens hårdhet ökades ännu mera. Malin Stures roll måste spelas i dess början med en Julias eld och styrka, för att åskådaren må kunna få någon sann föreställning om hela djupet af den strid som utkämpas inom henne vid valet mellan den barnsliga lydnaden och den qvinliga kärleken. Fru Lindroth lade ej denna styrka i dagen, utan föreföll tvärtom mera som ett svagt rö, hvarigenom hennes modiga beslut att fly med sin älskare ej blir berättigadt. Rollens memorerande förrådde äfven stundom någon osäkerhet, så att dess utförande en andra gång möjligen kan vinna i styrka. — Hr Pulchau, såsom Erik Stenbock, denne hjelte, kring hvilken hvilar ett skimmer af medeltidens romantik, gaf oss icke den ringaste ide om den person han skulle framställa. Han föreföll mera som en fadd salongsherre, hvilken uppträder på en maskerad. Vi kunna ej heller förstå, huru man velat tilldela hr Pulchau en sådan roll, för hvilken han, i sin lilla branche temligen god, alldeles icke passar. — Hr Elfforss, såsom den hetlefrade Gustaf Olofsson Stenbock, hvilken råkar i den besvärliga konflikten att böra ständigt vara lugn, hade en särdeles tacksam roll, för hvars utförande han vann åskådarnes bifall, och hvilken ej kunde gerna skämmas bort. Hans hustru Brita framställdes af fru Hallberg med en så godlynt och hjertlig humor samt en fin nyansering, att vi våga påstå denna vara den under aftonen bäst utförda rollen af alla. MH Moden rörde sig med en ofta lätt löje väckande stelhet i sin gammaldags drägt, men tycktes, sedan hon kommit in i rollen, lemna bevis på förmåga af naivitet. Hr Österberg och mll Ruth uppburo med jemnhet sina roller. Hrr Schröder och Ljungdahl samt fru Schröder hade synbarligen ej föreställning om styckets poesi. I allmänhet skulle man, i hänseende till spelet, kunna anmärka en ofta märkbar brist på denna värma, denna flåkt af konstnärssinne, som annars gör åskådandet af sceniska föreställningar till en så stor njutning. Angående det språk, hvari dramat är klädt, kan derom ej finnas mera än ett omdöme: det är sällsynt vackert, utan att vara öfverlastadt, och eger stundom en flygt at verklig, värmande poesi. Jemfördt med hr Hedbergs tidigare arbeten, vittnar ÅKung Märtha ovedersägligen om de mest aktningsvärda framsteg.