Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 1

Man kan således lätt fatta att Darias saknad hastigt lade sig, under det att Dimitris svarsjuka med hvar dag tillväxte. Om man hyste tvifvel om dessa häftiga itergängar till det vilda lifvet, hvilka i det georgiska samhället bilda så bizarra motsatser mot civilisationens förfining, skulle slutet af furst Domentis historia kunna öfvertyga äfven de klentrognaste. Fullkomligt tilfrisknad och dold unler mingrelisk bonddrägt valde fursten en mörk och kulen natt, för att till häst, åtföljd af sin forne tjenare, lemna Tislis. Före daggryningen anlände de till Grigorys broders, Dathos, sakli eller koja, der de resande voro väntade. — Furste, sade bonden som vördnadsfullt skyndat att hålla Dimitrie häst ... — Hör, Datho, Här är jag icke furste för någon; jag är blott en fattig mingrelier, och du skall kalla mig Naskida, samt behandla mig som din like. Likväl innan jag mottager din gästfrihet, förärar jag dig, alldenstund du är min lifegne, din frihet och den jord du besitter, och skall belöningen framdeles blifva större. Det är onödigt att du får veta skälet för min vistelse här. Naskida skall äta din mat och dricka ditt vin, men någon furste finnes här icke. Rusig af glädje kysste Datho sin herres hand. Sedan Grigory hvilket och vederqvickt