Göteborgsposten – 14 augusti 1862, sida 1

gen kom den lyckliga dag då han njöt sin första sömn och då doktorn för första gången började uttrycka hopp om hans återställande. Men äfven då utmärktes hans drömmar af samma rysliga egenhet, hvilken karakteriserat hans yrsel. De sakta uttalade brutna meningar han i somnen yttrade gäfvo, lika väl som hans vilda ord under febern, en sorglig visshet om, att hans sinne dag och natt, timma efter timma, jägtades af tanken på den gula dominon. Då Fabios kroppsliga helsa förbättrades, blef doktorn allt ängsligare för hans sinnestillstånd. Det fanns ej något tecken till en verklig förvirring i hans förstånd; men han led af en nedslagenhet — en oföränderlig, oöfvervinnerlig nedtryckthet, framkallad af en bestämd tro på verkligheten af den rysliga vision, han sett på maskeradbalen — hvilken ingaf läkaren de allvarsammaste tvifvel om att han skulle kunna vederfas. Doktorn säg med ledsnad, att patienten ej sedan han blifvit battre visade något intresse för mer an en sak. IIan var nemligen mycket angelägen om att hvarje dag se Nanina vid sin sjuksäng, men så snart han var öfvertygad om att denna önskan var uppfylld, brydde han sig ej om något annat! Äfven om man, i afsigt att förmå honom visa någonting liknande belåtenhet, föreslog han att Nanina skulle läsa högt för honom ur en af hans favoritförfattare, visade han