Göteborgsposten – 14 augusti 1862, sida 1

nigt ord, men hvad skall man säga, då man vid ett så gripande tillfälle som detta t. ex. fick so öl utskänkas och smörgåsar serveras så att säga mellan akterna, fick böra ganska häftiga gräl om platser och deras bibehållande, der flera af damerna rökte cigarr for att skydda sig mot den mefttiska lukten från liken och der man föröfrigt liksom på en lustfärd handlade och vandlade med månglerskor, cigarr-, Hagavattensoch försäljare af andra goda saker. Men så är vår Stockholmspublik och jag måste tillägga: så äro våra damer. Och detta är en erfarenhet som jag gjort vid flera tillfällen än detta. Akten försiggick med mycken högtidlighet — de ofvannämnda episoderna af rått uppförande afräknade — och Dagligt Allehanda, som kom ut kl. 6 visste samma afton att berätta hur allt tillgått intill kl. 7, men såsom det ofta händer när man vill vara Åförsten — ett pojkuttryck under lekar, men ganska expressivt — råkar man att bli lurad och så gick det äfven D. A.; ty Harmoniska sällskapet, som tidningen omtalade att det samlats på Sveder, slutit sig till processionen och sjungit vid grafven, hvarken sågs eller hördes af det allra minsta. Anda ull kl. 9 på aftonen i måndags hvimlade Drottninggatan af stora skaror som begifvit sig af den långa vägen till nya kyrkogården och befunno sig på väg till sina hem. Ett blad ur chronique scandaleuse har i dagarne varit föremål för bläddring på rådstufvorättens tredje afdelning. Det är en liten m:ll Löfgren, som instämt en kapten Åberg vid andra gardet med yrkande att han måtte åläggas infria sitt till käranden gifna äktenskapslöfte. Kapten Åberg, en lång präktig karl, har för någon tid sedan förlofvat sig med en ung vacker flicka och ötvergitvit sin f. d. flamma utan att säga ett ord. En rätt nätt korrespondens mellan kaptenen och mamsellen har i original förebragts inför ratten och man har förvånat sig ötver de verkligen poetiska tankar kaptenen vid konungens andra litgarde varit i stånd att uttrycka till den lilla schweitzeri-mamsellens förtrollande. Nämnde lilla mamsell var för några år sedan anställd hos La Croix på Bazaren och hennes napna ansigte väckte då oro i många thedrickande ungkarlars hjertan. Blyg och ljur, såg hon den tiden ut som ett lam, det är derföre ruskigt att nu finna henne törvandlad till en riktig hyena. Sverige har förut halt anledning att ha sina ögon fästade på andra gardets officerskorps, förmodligen kommer denna cause cclebre att än mera bidraga till att hålla ögonen fästade på densamma. För några år sedan brydde man mycket ett fruntimmer för Julius Gynther — m vet, sångläraren och sångaren — detta fruntimmer svarade då ganska elakt: Julius är en hygglig karl, men tråkig som en långrandig rullgardin. Hon är nu här ibland oss, detta truntimmer. Det var Jenny Lind, som yttrade dessa ord (historiskt). Jenny Lind-Goldschmidt kom hit för några dagar sedan på Bore alldeles som en annan menniska, jag ville säga passagerare, inga hurrarop, inga hästar spändes från vagnen för att draga henne hem — en liten klotrund kongl. sekter skulle nog haft god lust — med ett ord man såg ej till den minsta uppståndelse vid skeppsbron då Bore kom. Men så går det — naktergalar ill och med bli gamla. Fru Goldschmidt for äildeles oantastad hem till sin gamle förmynlare, hofrättsrådet Munthe, med hvilken hon nade mycket att samspråka och sedan dess nafva vi ej hört ett ord, ej en enda näktergalston af henne. Det påstås att man ämnar röra allvarsamma försök att förmå henne låa höra sig en endaste gång och till förmån ör det tillämnade lasarettet för obotliga sjuca. Kanske detta vackra ändamål kan förmå