Göteborgsposten – 14 augusti 1862, sida 1

och krossa den genom att fly ifrån honom. Men nu, då han är sjuk, besegrar den mig; jag kan ej öfvervinna den. O, Marta! genomborra ej mitt hjerta genom att säga nej. Jag har lidit så mycket för hans skull, att jag har förvärfvat mig rättighet att sköta honom. Marta kunde ej motstå detta sista vädjande. Hon hade en stor och sällsynt förtjenst hos en medelålders qvinna: hon hade ej förgätit sin egen ungdom. — Nej mitt barn, sade hon tröstande, jag skall ej säga nej. Torka edra ögon, tag på er mantillen och försök att synas så gammal och ful ni kan, ifall ni vill bli insläppt isjukrummet med mig. Läkaren medgaf Naninas inträde i sjukrummet lättare än Marta Angrisani hadeftrott. Det var, enligt doktorns åsigt, af stor vigt att den sjuke skulle se bekanta ansigten omkring sig. Nanina behöfde derföre blott uppgifva att bon sutit som modell för honom på den tid, då han lärde bildhuggarkonsten, för att omedelbarligen bli antagen som Martas privilegierade medhjelperska i sjukrummet. Doktorns farhågor för patienten blefvo snart förverkligade. Han fick hjernfeber. I sex veckor låg han nära döden, än rasande i vild yrsel, än försjunken i en mållös, orolig sömnlös utmattning, hvilken var hans enda hvila. Slutli