Göteborgsposten – 14 augusti 1862, sida 1

mm — oo nnnnn—nBnuaa-— OOsovo—22 mönsterfarm. Det var här mannen af 1809 tänkte ut sin motion att riktigt knuse norrmännen, af hvilka han förr en gång var så stor beundrare, men hvilka han på senare tider ien hastig vändning beslutat anse såsom sina och våra riktiga ovänner — Gudarne vete at hvad orsak. Vi känna mer än vål hrr Anckarsvärds och Dalmans välvilliga bemödanden vid sista riksdagen att framkalla split och oenighet, vi voro nästan på väg att glömma alla dessa tal och anföranden som begge dessa herrar hollo och till och med allt annat som följde derpå, vi voro fullkomligt lugna för den ädle grefven, det fanns intet tänkbart tillfälle der han skulle forplumpa sig mer, den lille orolige kongl. sekter Dalman var bortrest, det regnade så stridt och lugnt som vanligt hvarje dag — då plötsligt — — — jag är icke 1 stånd att komma på en vers ur Virgilius som så träffande skulle måla situationen — då plötsligen den ädle grefven stiger upp som en sol i vårt kära ÅFädernesland och ganska riktigt som sig bör faller ned — — — Det är ju förskräckligt att tänka en gammal storhet bli utsatt för ett sådant fall! Och hvem var det hr grefven föll på, när han ändtligen hamnade på terra firma? Jo, på Carl XII, som ej var omtyckt at Fäderneslandet, men så mycket mer af Fosterlandet, skulle jag tro. Det är ju annars förskräckligt hvad den grefven under sitt lit kommit i kollision med konungar. Först Gustaf IV Adolf och nu Carl XII — men med den senare tror jag ej hr grefven skall lyckas så bra som med den förre. Det var Carl XI, som knäckte aristokratiens makt i vårt land och det kunna aristokraterna aldrig glömma — hvad det måste ha känts lisande att få ge en spark åtminstone åt sonens minne — den äran tyckes dock vara lika tvetydig som den att ha spetsat pennan för Fäderneslandet. Man har här mycket förundrat sig ötver gamle Carl Henriks uppträdande, man har kommenterat hans opus, man har gissat till anledningarne och kommit till det resultat, att sårad fåfänga — man hade bort anhålla om mannens af 1809 medverkan vid Pultavafesten — vore egentliga orsaken, andra skaka blott på hufvudet och ursäkta honom, smågnolande: Gubben är gammal — — och tör egen del tror jag att deri ligger orsaken till detta barnsliga uppträdande. Ni känner, m. h., en viss öfverståthållares yttrande, då Carl Johans lik visades. Detta yttrande är plumpt, men målar mycket sannt Stockholmarens uppförande när något roligt arrangeras åt honom och der entråen är ingen. Vid begrafningen af Östermanska familjen — mll Österman har man ännu ej hunnit få reda på i sjön — kunde man med största skäl vita och betyga, att den nämnde öfverståthållaren hade rätt, ty ett sådant väsen eller oväsen — båda orden begagnas pro miscue, alldeles som medelbart och omedelbart, enligt en admirabel chefs för flottan upplysning till sin sekreterare vid uppsättning af en promemoria till K. M:t — ett sådant lif i de dödas stad, ett sådant knuffande, skrikande, oqvädande o. s. v. som vid denna begrafning blir man Gudskelof temlisen sällan vittne till. Menniskomassan, som vid detta tillfälle befann sig inklämd på den af grafvar mycket upptagna nya kyrkogården, appgick säkert till 8,000 personer, sju åttondedelar bestående af qvinnor och barn, små spenabarn till och med. Här generade man sig ej det allra minsta, man trätte, man svor, man klättrade upp på grafkors och monumener för att se och höra bättre, man trampade ned grafvarne — dagen efter detta folknöje såg kyrkogården ut som Jerusalems jemmerliga förstöring af judarne. Jag sado folknöje, ni tycker m. h. att det var ett lättsin