Göteborgsposten – 14 augusti 1862, sida 1

i palatset, då hon kände tvenne armar slås om sin hals, och innan hon kunde säga ett ord fann hon Nanina snyftande vid sitt bröst. — Han är sjuk, han är i fara! utropade flickan. Jag måste följa med er för att hjelpa honom. Ni har alltid varit vänlig emot mig, Marta, var det äfven nu. Tag mig med er! — Tag mig med till palatset. — Er, mitt barn! utropade sjuksköterskan i det hon sakta lösgjorde sig från flickans armar. — Ja! ja! om också blott för en timma, bad Nanina; om också blott för en halftimma hvarje dag. Ni behöfver endast säga, att jag är ert biträde, och de skola släppa in mig. Marta, det skall krossa mitt hjerta, om jag ej får se honom och hjelpa honom att åter bli frisk. Sjuksköterskan tvekade ännu. Nanina omfamnade henne ånyo och lade åter sin kind — nu brinnande het, ehuru tårarne ögonblicket förut strömmat utför den — intill den goda qvinnans ansigte. — Jag älskar honom, Marta, förnäm som han är, med hela mitt hjerta och hela min själ, fortfor hon i hastig och ifrig ton. Och han älskar mig: han skulle ha gift sig med mig, om jag ej flytt ifrån honom, för att rädda honom derifrån. Jag kunde hålla min kärlek hemlig för honom, medan han var frisk — jag kunde qväfva