Göteborgsposten – 8 mars 1862, sida 1

vigtiga reformer behöfva införas i truntimmersuppfostringen. När man tänker tillbaka på det sätt, på hvilket förut blifvit sörjdt för qvinnans uppfostran, kan man ej undgå att förvåna sig öfver den oförsvarliga liknöjdheten för denna så ytterst vigtiga angelägenhet både hos regeringen och kommunerna. Länge hade man besörjt offentliga skolor för mankönet innan man tänkte på att äfven qvinnan behöfde lära något mera än att gå i köket. Nu är man visserligen härom öfvertygad; men ännu sträcker sig statens medverkan för qvinnans uppfostran allenast till utbildandet af lärarinnor i de qvinliga seminarierna samt till bibringande af de elementära kunskaperna i folkskolan. Under sådana förhållanden har det naturligtvis blifvit en nödvändighet att privata läroanstalter inrättas, der högre kunskapsmått för ett flertal är tillgängligt: så uppkomma pensionerna. Det är ett brydsamt val för en familjfar att afgöra åt hvilken ma bonne han bör anförtro sina barn, och det är derföre glädjande att erfara det härvarande allmänna solkskolestyrelse slutligen fått sina ögon öppna för en paragraf i K. M:ts stadga angående folkundervisningen samt för de år 1857 fastställda stadgarne för folkskoleväsendet i Göteborg, enligt hvilka styrelsen, och detta med fullt skäl, ansett sig befogad utöfva kontroll öfver alla enskilda skolor samt kontrollera huruvida lärare eller lärarinnor äro dugliga för sitt kall. Vi hafva allt skäl att förmoda det folkskolestyrelsens åtgärder för denna kontroll ej komma att inskränka sig endast till annonsen härom, utan att äfven stadens folkskoleinspektör blir ålagd att med särdeles vaksamt öga granska de enskilda skolorna och följa deras utveckling. Sådant torde af många skäl vara behöfligt, och att verkan deraf för samhället blir af högsta betydenhet, derom torde ej kunna vara mera än en mening. Ehuru det knappast torde löna sig att tala om andra violiner så länge vi hafva syskonen Nerudas qvar i staden, bör dock ej förbigås en annan dylik, hvilken under veckan varit offentligen förevisad. Det var en gammal trotjenare, tillhörig de nför några år sedan aflidne musikdirektören Richter, och som utbjöds å auktion och inropades af en musikälskare här i staden för 492 rdr. Krönikeskrifvaren känner icke hvad stämpel denna violin bär, huru gammal den är o. s. v., men det vissa är, att instrumentet är en af de egendomligaste relikerna i Göteborg, Musikdirektören Richter var neml. under en lång foljd af år kapellmästare här i Göteborg, och denna violin var den ban helst och vanligtvis använde. På den gamla goda tiden fick förnämligast violinhalsen utgöra anförarens taktpinne, ty orkesterns klena sammansättning tillät ej direktören att undandraga första violinstämman sin medverkan, och gubben Richter var den som med själ och lust strök sina strängar. Ofta föredrog han sjelf i oskestern solonummer, dervid han måste hålla sig till de då mest omtyckta Glucks och Bachs kompositioner. Operan hade då ej ännu firat sina stoltaste triumfer, och orkesterns förnämsta uppgift var att fylla entreakterna och ackompagnera någon kuplett. Dertill ansåg sig äfven Richter vuxen, och han skall äfven enligt utsago i sjelfva verket hafva varit det. Den samla violinen, som skall vara af utmärkt beskaffenhet, bär äfven vittne om att gubben hade ett godt öra och ej trakterade hvad för instrument han först kom öfver. Tillrustningarne pågå nu som bäst för skarpskyttebalen, hvilken skall afdansäs nästa måndag i Börsens solennitetsvåning. Ett ganska ansenligt antal biljetter lär vara tecknadt och intresset för saken synes vara ovanigt lifligt. Då det är att förmoda, det perAOQA TFA —