Göteborgsposten – 8 mars 1862, sida 1

det han derur tog den begärda muschen. Miss Carlyles forskande ögon fingo syn på ett deri liggande bref; hon tog det till sig utan krus, vecklade upp och öppnade det. — Hvem är det brefvet ifrän; det är fruntimmersstil. Carlyle lade hastigt sin hand öfver brefvet, liksom om han ville dölja det för systerns blickar. — Ursäkta mig, Cornelia, men det är ett enskildt bref. — Nåja! sade hon, skulle ni väl ha några hemligheter för mig? Poststämpeln å brefvet är daterad för i går. — Vill ni vara god lemna mig brefvet tillbaka? fortfor Carlyle. Förvånad öfver den lugna värdigheten i hans ton, gaf hon honom det genast åter. — Ni är ej mera densamme som förr, Archibald, sade hon till honom; hvad är då fatt med er? — Med mig? ingenting, svarade han och stoppade brefvet jemte boken i en af sina fickor. Det är ej vackert att så vilja läsa andras enskilda bref, eller huru, Barbara? — tillade han och försökte att slå upp ett gladt skratt. Men Barbara hade icke utan öfverraskning sett en liflig rodnad stiga upp i hans ansigte, han som annars brukade vara så lugn och så fullkomligt herre öfver sig sjelf! Cornelia var ej heller en qvinna, som lät så lätt slå sig; hon återkom till ämnet. — Archibald, sök ej bedraga mig, sade hon; jag kände igen familjen Vanes vapen i sigillet. — Det är möjligt, men innehållet är icke desto mindre skrifvet endast för att komma under mina ögon.