Göteborgsposten – 8 mars 1862, sida 1

LLCLCL ä.—22Aty1 Ä— reguliera tur. Änghästen är visserligen den starkaste af alla hästar, men genom en snödrifva tager sig en liten vanlig bondkula bättre fram än han. Men hvad gör det att vi hafva vinter, då vi hafva en sådan vår inomhus, som den, hvilken syskonen Nerudas härvaro framkallar. Då man här läste om deras triumfer i Stockholm, om den allmänna hänförelsen deruppe, skrattade man till att börja med. Man log halft sörsmädligt öfver de goda Stockholmarne, hvilka nu åter blifvit heta och till den grad upphöjt artister, hvilka, ehuru utländingar, ej ännn på något ställe utomlands vederbörligen hallstämplats. Man hade redan på förhand sett porträtter af sällskapet och funnit att ej, såsom man först tänkte, en bländande skönhet kommit ögat att förvilla örats intryck, och denna upptäckt blåste genast bort det försmädliga leendet. Så kommo ändtligen de efterlängtade artisterna hit. De gåfvo sin första konsert — bifallet var allmänt och stormande. Den andra blef ännu mera besökt, spelet än mera beundradt och applåderadt: Nerudafebern, den farliga sjukdomen, mot hvilken man i det längsta hoppats värja sig, hade blifvit epidemisk. Man skulle tro att det ovanliga uti, att en virtuos å violin vore fruntimmer, skulle ingå som en mycket betydande faktor i förtjusningsresultatet (och man kan ej helt och hållet trånräkna denna omständighet all betydelse); men det själfulla, till känslan så mäktigt talande uttrycket af Wilhelmina Nerudas spel äfven under de mest halsbrytande, hardt nära omusikaliska passagerna qvarstår såsom något, hvilket förnimmes äfven om ögonen slutas och man hvarken ser den ovanliga lätthet och grace, hvarmed instrumentet behandlas, ej heller den skönhetsmelodi, som framgnistrar ur det mörka ögat. Men det är icke ensamt Wilhelmina Nerudas spel man beundrat, det är äfven syskonens utomordentliga samspel som väckt förtjusning, hvilket är drifvet till en höjd, som endast kan uppnås genom så musikaliska personers sammanöfning från barndomen. Nerudafebern är dock en angenäm sjukdom: må vi ej for snart blifva qvitt densamma! I slutet af förra året afgingo härifrån tvenne unga krigare, underlöjtnanten vid Göta artilleri reg:te frih. G. W. v. Knorring och löjtnanten vid Lifbeväringsregementet Nerman, anförtroende, till att börja med, sina lif åt ett kofferdifartyg, som då låg här redo för New-York. Uppehållna i England för fraktombyte och stormar, blef deras öfverfart långvarigare än beräknadt var; men senaste dagarnes skeppsnotiser, hafva visat, att det fartyg, på hvilket de befunno sig, d. 8 sistl. Febr. lyckligen ankommit till New-York. De torde således hafva hunnit fram i lagom tid, för att åt Nordstaterna erbjuda sin arm och följa dess arme på den efter allt utseende ärorika bana, som denna nu står färdig att beträda och till en del redan beträdt. Huru mycket klander har man ej både mundtligen hört och skriftligen sett yttradt mot våra fruntimmerspensioner, hvilka såväl på scenen som synnerligast i romaner och noveller blifvit skildrade såsom de mest förvända anstalter i hela vårt samhällslif. Låt vara att mycket är karrikeradt; det står dock fast att pensionsväsendet för ett par tiotal af år hade råkat in på afvägar, att den bildning, som der meddelades, blef skef och endast sträckte sig till ytan, att den aldrig trängde till hjertat för att väcka och gifva en sann och ren riktning åt dess slumrande känslor, utan endast framkallade inbilskhet, flärd, koketteri och ofta än värre lättsinnighet. Dessbättre har åfven i detta afseende förhållandena betydligt ändrat sig; men ännu torde