Göteborgsposten – 8 mars 1862, sida 1

Advokaten hade uti dessa ord I lagt en viss ton af fasthet, som misshagade Cornelia. Barbara bröt tystnaden. — Skall ni helsa på Mount Severns denna gång? frågade hon. — Det är möjligt, att jag det gör. — Talar man ännu något om att lady Isabel skall gifta sig? — Jag hör aldrig på prat. Ni har ej tillräckligt med socker i th6et? tillade han, liksom för att slippa besvara frågan. — Nej, icke alldeles. Carlyle tog fyra eller fem stora bitar ur sockerskålen och lade dem i Barbaras kopp. — Men hvad gör ni? utropade systern. — Min själ glömde jag mig icke alldeles! Jag får verkligen be er ursäkta mig, Barbara. Cornelia, tag hit en annan kopp. — Att så förstöra en hel kopp th och så mycket socmuttrade Cornelia skarpt. Barbara reste sig hastigt upp. — Men hvad skall mamma tänka, sade hon. Det börjar mörkna; hon skall bestämdt tro, att någon olycka händt mig. — Archibald följer er hem, sade miss Cornelia. — Det har jag ej sagt, inföll han med sin vanliga uppriktighet; Dill väntar mig på kontoret, och jag har ännu flera timmars arbete för händer. Men jag förmodar, att ni icke ker!