Göteborgsposten – 14 februari 1862, sida 1

Hare ej kan annat än känna sig glad öfver, att han är frisk och i frihet. — Jag har aldrig sett någonting sådan, som då jag underrättade henne om Richards begäran; den förändring hon undergick gränsar till underverk ; hon säger att nytt lif genomströmmar hennes ådror. Och nu till sist: huru skola vi ställa till, för att försäkra oss om att pappa är hemifrån i qväll? Det är alldeles nödvändigt att han är borta. Ni känner hans lynne. Om min mor eller jag skulle bedja honom gå bort att besöka någon vän eler gå på klubben, skulle han ovilkorligen stanna hemma, Kan ni uttänka någon plan? Som ni ser, vädjar jag till er i alla mina bekymmer, tillade hon, såsom jag och Anne brukade göra, då vi ännu vore barn. Osäkert var om mr Carlyle hörde de sista orden. Fan hade försjunkit i tankar. — Har ni sagt mig allt? frågade han slutligen och fåstade sina blickar på Barbara. — Jag tror det. — Nåväl, jag skall tänka öfver, buru jag skall görs och ... — Men jag kan icke komma tillbaka hit, afbröt Barbara. Det... det..v skulle väcka misstankar; någon kunde få se mig, och sedan nämna det för min far, Ni får ej heller skicka bud hem till oss. — Försök då ställa så till, att ni är på gatan kl. 4 i eftermiddag. Men vänta, vid den timmen äter ni middag; promenera uppåt gatan klockan 3, precist 3, så skall jag möta er,