Göteborgsposten – 14 februari 1862, sida 1

vit behandlade af de större, t. ex., oafsedt Pohlen, Grekland eller Portugal af England, Schweitz af Frankrike, de Itallenska staterne under deras splittring at Österrike, de vådor for hvilka dessa små stater äro utsatta, så länge ännu folkrätten ytterst grundar sig på bajonetter; och likväl tortfara de Skandinaviska folken att med misstänksam afvoghet bevaka hvarandras steg, och vid hvarje ny obetydhg anledning utbryta mellan dem nya tvister, Europas folk åse med forvåning denna för dem obegripliga missämja. Pressens organer ej mindre i Franknko än England rullstyrka oss att bilägga våra små husliga tvister, emedan vi 1 annat fall skola förringa vårt anseende i utlandet, och förlora hvarje utsigt att vinna något inflytande i nationernas råd, hvilket icke kunde nekas Sverige och Norige om deras förening vore verklig?, och Times tillägger: vi veta af egen erfarenbet huru det kannes när denna oro lägger sig, när antipatierna försvinna, när de små olikheterne utplånas af den ötverväldigande känslan af pontisk, social och kommerciel frändskap. Dessa ord ådagalagga mer än tillräckligt utlandets uppfattning at törhållandena. Det är endast genom ådagaläggande af emghet och styrka Skandinavien kan påräkna aktning och deltagande af Europas nationer. Ar dem kan lika litet som i Sverige fattas den misstänksamhet, som i den Norska pressen och jemväl i en och annan organ at den Danska röjer sig för ett besarade strafvande från Sveriges sida efter en supremati, ett underkusvande at brodratolken, hvilka farhågor torde utgöra ett al de sornämsta hindren för de Skandinaviska folkens närmande till hvarandra. Om också för 50 år sedan, vid föreningens ingående med Norige, hos en och annan bland dem, som ifrade 101 densamma, ingick tanken på aw Norige skulle blifva Sverige en ersättning för Finland, med ett ord, om deras tankar vore ett art af Carl X Gustafs, af Carl XII:s planer, så strök hkväl verkligheten, med Carl Johans och de Svenska Kommissariernes finger, etv streck öfver dessa planer; och under det haltva århundrade som sedermera förfiutit har icke allenast ett nytt slägte uppväxt, som lefvat sig in i verkligheten, utan afven de allmänna grundsatser otver solkens naturliga ratt att bestämma öfver sina oden, som vi ofvan antydt, vunnit det insteg i Sverige, att icke någon der finnes som tänker på något sådant. Om således också hvad som 1812 och 1814 foresväfvade några maktegande var ett utvidgadt Sverige, så är den allmänna meningen nu ett starkt Skandinavien; och det är icke allenast statsmannens upplystare insigt att eröfringarnes tid är förbi, men den stora mängdens känsla, som säger att en annan förening icke varit möjlig. Härtill kommer en hos Svensken egen nauonalstolthet. Man glädjer sig i Sverige åt att aldrig hafva påtvingat andra folk sina lagar och institutioner. Detta har en naturlig förklaringsgrund. Sverige har aldrig varit underkuafvadt, och folket har allud, äfven under de korta perioder då konungen vunnit envälde, sjelf beslutat öfver sina rättslagar. Denna äsigt, att folket ejelst ger sig sina rättslagar, är så inforlifvad med den allmänna meningen, att man icke anser lagars antagande på annat sätt möjligt. Deraf törklaras också att 1814, åvidt historien känner, icke någon enda person ifrågasatte Noriges rättighet att bibehålla sin konstitution och sina lagar, och detta, ehuru man ansåg sig hafva med härsmakt framtvungit föreningen. —