Det utgjorde för oss ett ämne för daglig ösfverraskning att vi blefvo så höfligt bemötta, då vi vandrade omkring i Sebastopol. De få innevånarne tycktes ej observera oss. Man störde oss aldrig då vi togo skizzer af minnesvärda föremäl, såsom eljest ofta är fallet i främmande land, och de enda lefvande varelser som tycktes förarga sig ötver vår närvaro voro de otaliga hundar, bvilka tjoto öfverallt i staden. Ännu ett ställe återstod oss att besöka; detta var Malakoff, och dit begåfvo vi oss på sista dagen af vår vistelse i Sebastopol. Dess labyrint af jordverk är ganska öfverraskande om man jemför den med den enkla jordvallen vid Redan, men dess höga och dominerande belägenhet förklarade hvarför så stora arbeten blitvit nedlagda på dess försvar. Tvenne af kanongluggsraderna funnos qvar i det grusade tornet. I källaren eller magasinet derunder hade en lam häst sökt skydd emot middagssolens glöd. For sista gången blickade vi ned på den ödelagda staden och på alla de scener som stodo i förbindelse med densamma.