Göteborgsposten – 14 februari 1862, sida 1

lörvandt eller rättare moderland, hos hvars tolk, likasom hos dessa, det Forn-Germaniska, erottsiga, individualitets-begreppet: man för sig fortfarande bibehållit sig, och hvarest också ull följd derar konstitutionalitets-begreppet, antingen såsom i Sverige, aldrig upphört, oller såsow hos de öfrige Skandinaverne, då det ånyo införts, i en gynnsam jordmohn slagit rotter; Skandinavien, protestantismens rätta nemland och dilläfvemyrs ännu en gång, vid den kamp den torde hafva att genomgå lör sin pånyttfödelse, dess väl behöfliga stöd, samt derjemte ett Europas bålverk emot den hotande Slaviska stammen, hvilken, om också tör tilltället försvagad genom den skärseld den undergär, likväl visat sig tillräckligt sarlig att ej böra lemnas obevakad; och slutligen Tyskland, den stilla sorgsälliga samlarens, den historiskt begrundande forskarens, den filosotiskt spekulerande tänkarens förlofvade land, till följd af läge och naturförhållanden medlande mellan sina grannar, men genom den olycksaliga splittring, hvari det bibehållits, utan det inflytande på verldshändelserna det borde kunna utöfva. Se der de grunder, på hvilka den politiska jemnvigten 1 Europa borde byggas, alltför ideella, det är sannt, mon civillsationen är ju idgernas framträdande i litvet. För uppnående af detta mål återstår likväl ännu mycket att önska. Vi hafva redan antydt den svaghet; som till följd af Tysklands splittring vidlåder detta land, hvilket likväl til följd af sitt läge, sin storlek och folkrikhet borde kunna afgorande inverka på Europas öden. I början af detta århundrade ett läst rof för Frankrikes eröfringelystnad, blef det derefter, och sedan Wienerkongressen, denna, just i Tyskland, och, såsom man trodde, i dess intresse, hållna kongress, mot Frankrike sökte sätta bommar, underkastadt Rysslands inverkan, till dess detta lands öfvervälde i Europas angelägenheter åter måste vika för Frankrikes. Från denna tid är det ånyo Frankrike som afgör Europas oden, — Frankrike, som lösrycker Lombardiet trån Osterrike, — Frankrike som håller det svaga Tyskland tillbaka i dess strätvanden att inkräkta på Skandinaviens område. Vi utsäga det med smärta. De Skandinaviska folken, från urminnes tider kända för sitt mannamod, sin kraft; dessa folk, som ända in i hjertat af Tyskland burit vittnesbörd om sin makt, skulle måhända icke mera vara nog aktningsbjudande för att från sina landamären afhålla just denna granne, på hvars egen begäran de burit vapen i hans land. Och hvartöre? Jo emedan de, likasom han, splittrade, försvagade genom inbördes kilt, anses åtkomlige af de likaledes splittrade Tyskarne, som åtminstone i denna punkt lyckats att blifva ense. Är då verkligen Skandinavien så helt och hållet förloradt, är dess fordna anseende så försvunnet, att det, ett annat Pohlen, måste delvis blifva ett mål för grannars roflystnad? Den Skandinaviska stammen, redan till antalet den svagaste af de Europeiska familjerne, måste den ytterligare utmatta sig genom inbördes strider? År exemplet från 1809 icke tillräckligt afskräckande, då, under inbördes krig mellan dessa särskilda slägter, från den Skandinaviska kroppen af Ryssland bortslets en af dess trognaste lemmar? Åro icke denna makts ofvan antydda planer tillräckligt uppdagade för att väcka de sålunda från tvenne håll hotade Skandinaverne och afhålla dem trån inre strider? Eller äro de Skandinaviska tolken, och särskildt de som närmast hotas al faran, Noriges nordkust från Rysslands sida och Danmarks södra del från Tysklands, nog starka att hvar för sig möta den? Historien visar, genom det sätt, hvarpå små stater blif