Göteborgsposten – 6 februari 1862, sida 1

— — Stanna och spisa middag hos mig, sade grefven. Carlyle tvekade och kastade en blick på sin drägt: elegant gentlemanna-morgondrägt, men visst icke någon middagsdrägt, passande för en pärs bord. — Åh, det gör ingenting, sade grefven; vi skola vara alldeles ensamma, med undantag af min dotter. Mrs Vane af Castle Marling är hos oss; hon kom hit för några dagar sedan för att presentera min dotter vid sista mottagningen på hofvet, men jag tycker mig hört sägas, att hon i dag spisar borta. Om hon ej gör det, skola vi vara alldeles för oss sjelfva här. Var god ring på klockan, mr Carlyle, och tillskrif min olyckliga fot det besvär jag åsamkar er. Betjenten inträdde. — Hör efter, om mrs Vane dinerar hemma, sade grefven. — Mrs Vane dinerar borta, mylord, svarade betjenten genast. Vagnen håller nu utanför dörren, för att föra bort henne. — Godt. Mr Carlyle stannar till middagen. — Kl. 7 anmältes att bordet var serveradt, och grefven rullade i sin stol in i rummet nästintill. Då han och mr Carlyle kommo in genom ena dörren, intradde någon annan genom dörren midtemot. Hvem — hvad — var det? Mr Carlyle stirrade framför sig, ej fullt säker, huruvida det var en mensklig varelse han såg framför sig: han nästan tyckte att den nykomna såg ut som en engel. En smärt, behaglig, jungfrulig gestalt, ett ansigte afutomordentlig skönhet, en skönhet som man sällan får se utom från en målares fantasi, mörka glänsande lockar, som föllo