Göteborgsposten – 6 februari 1862, sida 1

— — —— — —— saldig, åt sig sjelf lemnad menighet, som kallas att yttra sig öfver allmänna åtgärder, stundom at den mest invecklade och samfundsvigtiga natur, t. ex. om vidtutseende myrodlingar, hamnanläggningar, tionderegleringar, bankfrågor, m. m., skall på stående fot och oåterkalleligen kunna derom döma med billighet och sans? Det är ju omöjligt. Hellre då, än att lita på ögonblickets slump och förmågan hos en ordförande att på en sådan sammankomst kunna framställa den för handen varande frågan så redigt och kort, att en deri platt okunnig menighet fattar den, i god tid upplysa allmänheten i de offentliga bladen, anföra exempel, derigenom reda begreppen om lag och rätt, leda sinnena till förnuft samt med rättvisa och förtroende utan alla bråkast ändtligen vinna ett önskadt syfte. Sålunda har i synnerhet engelska folket, visserligen genom en ypperlig sedevärd, folkskolor och det flitiga bruket af läne-boksamlingar, men. ej minst genom den fria pressen, understödd. at landets kunuigaste och ersarnaste män, blifvit verldens mest upplysta folk i afseende på handterandet af sina samhällsangelägenheter. Glömmen aldrig, att det ingalunda är upplysningen hos styrelsen, några få tjenstemän och lärde som utgör rikets styrka; nej, det är allenast i den stora dagern af ett helt folks fosterländska och förnuftiga upplysning som dess lycka uppspirar och utbreder gin krona! Men, om nu också våra bildade män redligen vilja upplysa folket, måste de ock först upplysa sig sjeltva om sättet och medlen för. upplysningens meddelande. De skola då ej blott lägga bort en stundom alldeles onödig blyghet och rädsla för att fatta i pennan (ty att inom sig tänka så temligen och prata duktigt kan något hvar) utan de skola med törenade krafter verka till en hufvudsaklig förändring i hela vårt uppfostringsväsende. Ty felet ligger säkerligen i våra allmänna skolor. Åra ät all lärdom, som der meddelas vår ungdom; men, näst det kristligt sedliga, så måste det folkländska och praktiskt dugliga der drifvas såsom främsta hufvudsak, eller i synnerhet kännedomen om fäderneslandets historia, jord-danad och vårt sköna modersmål; ty det man föga eller blott ytligt känner, det älskar man ej, och det man ej älskar, det vill man ej offra någonting för, hvarken i ord eller handling. Men modersmålet får ingalunda blott inläras grammatiskt dödt, utan, såsom numera ofta sker, på ett lefvande sätt, hvarigenom språket inhemtas af lärjungarne medelst kria-skrifning öfver gifna eller slutligen sjelfvalda ämnen, genom deklamationsoch disputations-öfningar samt fria föredrag. Denna nödiga förändring inträder väl snart allmännare, sedan nya lärostolar för svenska språket nu ändtligen blifvit inrättade vid universiteterna och skolorna; och kanske kan till och med modersmålet slutligen komma att anses af den vigt, att de blifvande lärarne deruti också måste aflägga ordentliga och fullständiga lärdomsprof, och detta fullt ut med lika skäl som uti engelskan, grekiskan m. m. Och då vårt eget tungomål allmännare blifvit studeradt, brukadt och älskadt, skall väl ur detsamma efterhand försvinna allt utländskt slagg af bondfransyska och halftyska, och man skall väl slippa se så mycket klassiskt usel och knagglig svenska i offentligt tryck och uti våra läroböcker, hvarvid man nu ofta erfar samma känsla, som om man klefve i ett stenbrott af flinthårda meningar och kantiga språkstalp. Det är af dessa nya lärare, utrustade med full kunskap i vårt grundspråk, isländskan, samt Sveriges litteratur, som vi hoppas så mycket för den medborgerliga bildningen; ty härigenom skall det kommande slägtet, ej blott höglärdt i de döda