hafva, utan derpå att de sattiga iro tillräckligt kända. Det är högst troligt att en stor del af dess innevånare behöfva hjelp under en årstid som denna; men de ibland dem boende godsegare och prester veta mycket väl, hvar och i hvilken grad nöden finnes, och den behöfliga hjelpen gifves, utan att den spilles eller användes på ett felaktigt sätt. Tillochmed i vanliga småstäder finner man sållan ett så förfärligt elände. Presterskapet i de olika socknarne känner så att säga hvarje qvadrattum af det under dem varande distriktet; den första nattfrosten gifver signalen till offentliga subskriptioner, och ehuru det naturligtvis finnes stora behof, nå dessa dock sällan nödens yttersta gränser. Den utsträckning det onda skall antaga känner man temligen väl förut; dess afhjelpande öfverstiger sällan hvarken kommunens wija eller dess förmåga. Blott der en mycket stor befolkning är samlad på ett ställe, såsom i betydliga städer eller fabriksstäderna, äro vi ur stånd att kontrollera det onda. Vi fara vilse ty vi känna ej terrängen. Vi ha ej blott att göra med en mängd menniskor, utan äfven med en mängd som vi icke känna — med folk i hoptal, som icke ha något fast hem, som vandra från ett ställe till ett annat, som man för första gången ser, då de äro stadda i nöd, och sedan kanhända aldrig mera återser. Kort sagdt, då vi säga om London, att ingen vet, hvem som der är hans granne och att den ena hälften af dess befolkning ej har det ringaste begrepp om huru den andra hälften lefver, tro vi oss ha påpekat den egentliga kallan till de svårigheter, hvilka uppstå i tider som denna. Vårt instinktmessiga begrepp om sakens rätta förhållande visar sig i det rop som man vid dylika tillfällen straxt hörer. Det är ingen brist på barmhertighet, men det är stor brist på kunskap. Vår första fråga är: Hvem känner sanningen? Hvem kan verkligen skilja emellan falska föregifvanden och verklig nöd? Hvem vet hvar och huruledes man skall finna de verkliga nödlidande? Jo, avaras det, genom polisens embetsmän; de böra åtminstone veta något. Af detta skäl sågo vi i fjol att hvarje polisembetsman blef gjord till ett slags fattigföreståndare och försedd med rikliga medel att hjelpa. Dernäst hafva vi de andliga; äfven hos dem hafva vi ett mycket säkert biträde, och mången prest har genom vår mellankomst erhållit medel att frälsa aödlidande från att svälta ihjel. Nyss hänvistes vi genom en skrifvelse från en läkare till det stånd som han tillhör, och vi tro att läkarne, hvilka, betraktade som stånd, verka mera för barmhertighetens gerningar än något annat stånd i verlden, äfven särdeles väl skulle kunna användas till att utdela andras barmhertighetsgåfvor. Slutligen hafva vi ett sällskap, som skiljer sig från alla andra sällskaper derigenom att det icke använder betalda tjenstemän, utan utför sitt värf genom egna medlemmar, hvilka icke allenast gifva bidragen, utan äfven sjelfva besörja deras fördelning. Ur ren pekunier synpunkt lägga vi dock ej stor vigt vid denna omständighet. Maskineriet för fördelningen af välgörenhetsmedlen må underhållas på ett eller annat sätt och i de flesta fall betalas. Då en guin, som lemnas af barmhertigheten användes för att organisera utdelningen af andras gätvor, användes den lika väl, som hade man för den anskaffat bröd eller ylletäcken. Men den stora fördelen med det andra systemet ligger deri, att en förening af välgörande män, som, utom att de lemna sina penningar, äfven äro istånd och villiga att offra sina personliga tjenster, utgör ett samfund af lika många insigtsfulla utdelare af andras gåfvor, hvilka sålunda utföra det hvärf, som mes: behöfves och hvarpå det mesta beror. Detta är efter vår öfvertygelse den hjelp vi mest sakna. Det elände, som framkallas i hufvudstaden genom en plötslig köld, är så oerhördt stort till sin utsträckning, så snabbt i sin tillväxt och af så egendomlig beskaffenhet att vi genast bli förlamade i motarbetandet af det onda. Vi tro att de behöfliga penningarne skulle vara lätta att anskafla, men de kunna ej användas tillräckligt snabbt och säkert. Det är i denna riktning som vårt system har sina brister, och den som kan påfinna ett medel att afhjelpa dessa, skall göra sina medmenniskor en stor välgerning. Som en märklighet kan den i en annan artikel meddelade upplysningen tilläggas, att man på många ställen har funnit att dödsfallen bland små barn aftaga i samma förhål