Göteborgsposten – 6 februari 1862, sida 1

misstag och skador, hastigare sprida allahanda förbättringar, bli en helsosam motvigt mot råheten, vurmeriet och egennyttan, väcka menighetens förtroende for de hittills med skål misstrodda s. k. herremännen och verka allmännare belåtenhet; men detta vinnes icke, enligt nyaste amerikanska termen, bara genom en mästerlig overksamhet. Och efter som vi icke bo uti vildmarken, utan i ett kristligt samhälle, hvaraf vi njuta så mänga dyrbara förmåner, är det ock vår pligt att icke sätta ljuset under skäppan utan ärligt upplysa våra bröder till rätt, förnuft och sanning. — Vi lefva Gudskelof ej mera i de mörka tider, då man vågade uttala den skamlösa satsen, att bonden eller den stora menigheten icke behöfde veta mera än att betala sin skatt och tro sein prest. Men sedan dess har folkmakten och friheten tagit en ofantlig tillväxt, hvilket ötverallt gjort massorna ganska hotande för de få maktegande, märk väl, om de förra få qvarstå i sin gamla okunnighet. Derföre är det väl både rätt och klokt, att i ett kristet, protestantiskt och konstitutionelt land icke skymma ljuset, qväsa förnuftet och bjuda till att vilja hålla menigheten i mörker, utan på allt sätt befordra dess sedlighet och upplysa dess vett, då folket i alla fall förr eller senare tager till sig samhällsmakten: är det då ej bättre att tala till ett folk, som kan ta förnuft, och att hellre lemna väldet åt ett upplyst än åt ett okunnigt och illvilligt folk? Vi vilja ej påstå, att man just vill hälla massan från ljuset, men man skall allvarligare, på flere sätt och i mycket större mått meddela detsamma. Derföre skola då alla goda och upplysta medborgare icke med forakt eller truktan vända sig från folket, utan med kärlek och förtroende närma sig det,tänka sig in i dess törhållanden, med vänlighet undervisa det vid alla tillfällen, ständigt tala om fäderneslandet och leda det ull rätt och heder, rädda det trån dess äreförgätna missledare och våldsmän under lagens täckmantel, samt öppet, manligen och utan smicker upplysa det genom alla medel och det fria ordet, offentligen brukadt medelst ett värdigt och gagneligt tidningsväsende. Detta skall man aldrig låta talla i förakt; så att, som nu ofta sker, om odningarna också innehålla det som är rätt och billigt, slå både enskildta personer och auktoriteter helt lugnt doforat till vid äfven det rättvisaste deras tadel eller anmärkningar och rätta sig ej det minsta deretter: men sådant kunde aldrig hända om allmänna opiaionen verkligen uttalades genom tidningarna. Men ej blott genom dessa skall man verksamt bruka den yttranderätten, utan ock genom förtattande och spridande af nyttiga böcker och skrifter, hvartill ämnen ur folkets lif finnas i öfverflöd; om man nemligen vårdade sig om att forska i detsamma, så att man visste något om känslorna och behofven hos det folk man är född ibland och man skulle leda. Men den offentliga yttranderätten bör då brukas med sans och värdighet, utan så oändligen mycket ord, ord, ord, tomma fraser och barnsliga utrop, så att man ej, som nu ofta, blott för de många orden aldrig kan få reda på saken. Men toge redliga folkvänner och folkkännare tidningsväsendet om hand, blefve det icke så. Nu finner man ofta personer, tjenstemän, som tillbragt hela sin lifstid bland allmogen, och vanligen haft ganska god tid, men eom dock ej derunder vunnit den minsta kännedom af eller medkänsla för menige man, hvilka under en så lång tid icke, utan genom de nödtvungna embetsåtgärderna, inverkat någonting på massan eller i hufvudsaklig mån bidragit till dess sanna upplysning. Hur kan då mängden af folket bli upplyst, huru vill man då begära, att en enmm OO OO Ö — — er