Göteborgsposten – 6 februari 1862, sida 1

ned öfver hals och skuldror, hvilka voro glatta som ett barns, vackra fint tecknade armar, prydda med perlor, och fladdrande kladning af dyrbart hvitt spetstyg. Denna anblick syntes emellertid advokaten såsom förskrifvande sig från en högre verld än vår. — Min dotter, mr Carlyle; lady Isabel. Man tog plats vid bordet. Lord Mount Severn vid ändan af bordet, oaktadt sin gikt och sin pall, och den unga ladyn och mr Carlyle midtemot hvarandra. Mr Carlyle ansåg sig ej vara någon synnerlig beundraro af qvinlig skönhet, men den framför honom sittande unga flickans utomordentliga älskvärdhet förvirrade hans sinnen och nästan beröfvade honom sin sjelfbeherrskning. Det var icke så mycket de sköna anletsdragens formfulländning, som frapperade honom, eller kindernas skära rodnad, eller det rika lockiga håret; nej, det var det ljufva uttrycket i de milda, mörka ögonen. Han hade aldrig i sitt lif sett så fängslande ögon. Han kunde ej slita sina blickar ifrån henne, och han fann, alltsom han blef mera förtrogen med hennes ansigte, ett något sorgset uttryck deri; detta märktes endast då anletsdragen voro i hvila och det låg förnämligast i sjelfva ögonen som han beundrade. Detta omedvetet sorgbundna uttryck finnes aldrig, utan att vara ett säkert tecken till sorg ochlidande: men hr Carlyle förstod det icke. Och hvem kunde väl ställa sorgen i samband med Isabel Vanees förmodade lysande framtid? — Isabel, anmärkte grefven, ni är klädd för att fara ut? — Ja, min far; för att icke låta mrs Lenison vädta på sitt th. Hon tycker om att få det tidigt, och jag vet, att