Göteborgsposten – 6 februari 1862, sida 1

lunda. De kunna ej gora tillräckliga förberedelser, för att gå de af vädret förorsakade fordringarne till mötes. De äro ej i stånd att skaffa sig bättre föda och förökad värme. Alltförofta förminskas också i verkligheten deras subsistensmedel i samma förhållande som behofven ökas, i det att många arbeten hindras at kölden, och förtjensterna upphöra just på den tid då de mest behöfvas. Sålunda sjunka de tattiga djupare i elände, och vårt system sjunker i grus med detsamma. Vi göra hvad vi kunna, men dödslistorna blifva plötsligt längre, omdömet: död af bristuttalas af liksyningsmännen, och ehuru vi lindra det onda, kunna vi dock ej utrota det. Frågan är nu om det ej skulle kunna utfinnas nya medel och kloka anordningar, hvilka komme utt göra våra ansträngningar mera fruktbärande än de äro. Vi tro oss kunna påstå, att om t ex. i hufvudstaden hvarje fall at verklig nöd blefve bekant, skulle ock hjeip i hvarje fail lemnas. När man hör att en eller annan olycklig varelse dött af svält i en at Londons församlingar, så vill denna händelse ej våra detsamma som skulle medlen att hjelpa sina medmenniskor vara uttömda, utan att nöden undgått den offentliga uppmärksamheten. Ifall vid dylika tillfällen systemet tör uppletande af nöden och utdelande at hjelpen vore tillfyllestgörande, skulle också den allmänna välgörenheten visa sig tillfyllestgörande. Sådant som förhållandet nu är, sväfvar man emellertid till stor del i mörker. Vi kunna ej ens vara säkra på om icke de ansträngningar vi göra, ej äro illa använda eller alldeles förspillda, ty bedrägeriet håller sig framme öfverallt och våra allmosor kunna lätt bortkastas på folk som äro alldeles ovärdiga, medan den verkliga nöden törblitver ohulpen. Då vi taga i betraktande att den tid, under hvilken nöden egentligen är som svårast, i allmänhet är temligen kort och att blott mycket ringa bistånd skulle hjelpa den nödlidande genom denna kris, kunna vi ej vara af annan mening än att om våra anstrangningar organiserades på bättre sätt, skulle de hafva en helt annan verkan och rädda oss från många misstag och misslyckade törsok. Man skall kanhända säga, att vi redan ha mer än nog af Åorganiation?. Först och främst finnes det gigantiska maskineri: fattigväsendet — med andra ord en statsinstitution som är uttryckligt förpligtad att skydda den fattige mot den värsta nöden och för detta ändamål har en obegränsad beskattningsratt. Otillräckligheten i detta maskineri visar sig emelleriid i praktiken genom de supplerande norganisationer, som uppstå för att biträda det i dess verksamhet, och här råka vi verkligen i tarlägenhet genom mängden al de sallskaper, som kunna fordra att bli omtalade. En heit spait af vårt blad skulle ej vara tillräcklig blott för att uppräkna namnen på dem alla. Förutom de sällskaper som nästan kunna ställa sig i jembredd med statens inrättningar, finnes det föreningar för hvarje tänkbart utöfvande af barmhertigheten, alltifrån gamla ansedda stiftelser till de tillfäölliga sammanträden at personer, hvilka vilja skänka husvilla fattige nattherberge eller extemporerade bespisningar, vid hvilka de nödlidande förses med en enkel måltid. Skulle man nu fråga oss, om vi vilja föreslå ett sällskap af nytt slag, få vi öppet och ärligt tillstå, att vi ej kunna det, men hvad vi tro är, att man kan vinva något i erfarenhet genom praktiska jemförelser med förhållandena på olika ställen. De lidanden vi nyss beskrifvit äro ej allmänna utan lokala. Landtförsamlingar, som äro väl styrda, blifva aldrig vittnen till något dy likt. Dotzberor icke — att de inga sattiga