Göteborgsposten – 5 februari 1862, sida 1

vånner bättre, hans kreditorer bäst; men ingen annan än han sjelf kände eller kunde någonsin känna de marterande lidanden han sått på sin lott, och hvilka nästan tvungo honom att söka förströelser. För några år sedan skulle han genom att se st llningen rakt i ansigtet och genom hushållning, kunnat förbättra sin belägenhet; men han hade gjort hvad de flesta menniskor göra i thy fall — uppskjutit den dåliga dagen sine die och fortiarit med att öka sin ofantliga skuldlista. Timmen för bankrutt och ruin ryckte nu stadigt närmare. Kanske tänkte grefven sjelf så, medan han satt der med en vältalig pappershög framför sig på bordet. Hans tankar voro försänkta tillbaka på det förflutna. Det var en dåraktig aktenskapsförbindelse han ingått i Gretna Green af kärlek; men grefvinnan hade varit för honom en tillgifven hustru, hade öfversett med hans dårskaper och försumlighet och hade varit en förträfflig moder för deras enda barn. De hade endast ett barn, och grofvinnan hade allidit i sitt tretionde år. Om de ändå varit välsignade med en son — grefven knotade ännu öfver sin bedragna föräntan — skulle han kunnat se en utgång ur svårigheterna. Gossen skulle, så snart han blifvit tiliräckligt gammal, hafva förenat sig med honom om att förminska arfvet, och ... — Mylord, sade en betjent som nu inträdde