Göteborgsposten – 5 februari 1862, sida 1

skär visserligen en vik djupare in i landet och det händer då att invid fjellens fot utbreder sig en liten gräsbeklädd remsa landbacke, der några sjölappsgammer bjuda den resande, om han öfverfulles al oväder, en till flygt; men hvilken tillflygt! Har han först gjort våld på sig att krypa in genom der oppning, som föreställer dorren till den mec grästort betäckta jordkulan, hvilken atmostei möter honom i detta pörte, som på sammi gång är lappens herrskapsrum, kok, sofkam. mare och — stall! På en liten afskuren björk. stubbe sitter värdinnan och arbetar vid sin spinnrock, — hon har intagit husets ende stol, — det öfriga herrskapet sitter nerhu kadt kring elden, görande sin måltid, — der står till er tjenst, — sur mjölk med s. k krakebär uti, samt några stycken torr fisk doppad i tran! — För en gång, det är sannt kan detta vara pikant och om ni är en lord Z., kan ni här finna ett förträffligt bidrag til edra reseintryck och ämne för nästa London. saisons salongskonversation, men en annan gång går ni förmodligen heldre för omvexlings skull till — Grouland eller till Eldslandet. Ett intressant undantag från denna der norska Finnmarkskustens frånstötande och barska karakter bildar det inre partiet af Altenfjorden. Innerst i fjorden ligger en liten bugt, omgifven på alla sidor at stela fjellar Sakkavare och Akazolki. Vid foten ar sist nämnda bergsrygg upptäcker ni till er förvåning åtskilliga små boning-hus, täckta med torstak, och på en framspringande klippa 1 förgrunden en liten kyrka 1 engelsk stil. Ett stycke derifrån ser ni tjocka rokmoln hvirfla upp från någonting liknande masugnar. Det år också verkligen detta. Ni har tör er Kaafjordens bekanta kopparverk. Midt i den vildaste natur finner man här en civilisationens oas och industrien har hi plötsligt framtrollat en liflighet och rörelse, hvarom dessa urberg väl aldrig skulle drömt. Här äro grufvorna, här smälthyttorna, massiva vagnar, lastade med malm, fara på sluttande jernvägar oupphörligt från de förra ned till de senare, skaror af arbetare äro i jemn verk: samhet, från packverket dånar tunga hammarslag. Endast några böss-skott härifrån är allt åter densamma tysta, döda Finnmarksnatur med sitt vilda, ursprungliga nomadlif Den försoffade, tröga lappen och den idoge engelska arbetaren trampa här nästan samma stigar i bergen och ångmachinens rök blandar sig med lappkåtans. I öster om Kaafjorden träffar man åter en liten handelsplats, Bosekop, vid sjelfva inloppet till den del af Altenfjord, som fån namnet Finnmarkens paradis. Det är också sannt alt blott en fjerdingsväg längre in landet får naturen ett helt annat skaplynne vegetationen blir frodigare, friska björkskogar bekläda höjderna, marken betäckes med gröna losmossor och lärkan slår sina muntra drillar öfverallt. Landskapet begränsas af blåa berg med glänsande snotoppar. Det är ett nordhgt och kyligt paradis, men för den, som förut endast sett de dystra hafskuststräckorna, har det dock sitt stora behag och utgör en intagande liten episod. Längs stränderna af Kongshavnfjorden, en arm af Alten, bo qväner i nätta trähus. vid Altenelfvens utlopp finner man likaledes en koloni af dessa fjerran itrån komna främlingar, en tjugo eller tretio familjer, som här uppsört en grupp af hus på en plats, kallad Etvebakken. I vester derifrån ligger en bran: jordrygg, kallad Sandfaldet, derifrån man ha den herrligaste utsigt öfver en del af Altendalen, ett landskap med vidsträckta skogai och afvexlande ängslätter, der till och med en och annan bondgård skymtar fram mellar