Uu Ga 22 — 2— kofferdifarare från Nordstaterna, hvilka då voro på hemresa. Den 18:de signalerades från utkiken på höjden af Gibraltars klippa att Sumter låg sex mil österut och höll på att uppbringa två stora nordstatsskepp. Nyheten förorsakade, såsom man väl kan veta, stor uppståndelse och alla menniskor rusade ut för att få se en skymt af kaparen och hans rof. Uppbringandet försiggick enkelt nog; intet försvar kunde komma i fråga. En båtbesättning sändes ombord på skeppen; nordstaternas flagga ströks, och saken var afgjord. Ingen tid förlorades med att genomsöka det första skeppet; de få värdefulla artiklarne bortfördes, derefter satte man eld på fartyget och i nästa ögonblick dref det, småningom förtärdt af lågorna, bort med strömmen. Då qvällen kom, voro lågorna ännu synbara, i nycktulla flammor då och då uppstigande mot skyn. Det törsta skeppet som togs var lastadt med svafvel och, -å-om kaptenen sorsökte göra troligt, konsigneradt till det stora engelska handelshuset Baring Brothers C:o, men kapten Simmes anmär kle, att då svafvel är den förnämsta beståndsdelen i krut och dess utförande från England för tillfället var förbjudet, så gjorde han bäst i att bränna upp det, isynnerhet, som kaptenen ej hade papper att uppvisa. Det andra tagna fartyget, ett stort barkskepp, bevisade sig vara lastadt med engel-k laddning, och lösgafs derföre samt inkom till Gibraltar den 19:de. Den 18:de på qvällen ankrade Sumter i härvarande hamn. Dagen derpå gick jag ombord, ifrig att se den ryktbara besättning, som narrat nordstaternas krigsskepp så många gånger. Då jag lade till, kunde jag knappt satta huru ett så skralt fartyg kunnat undgå så många faror. Det är en skrufångare, med tre master och en skorsten som ej är i ringaste proportion till skeppets storlek. Dess okrof är långt, svart och ligger så högt ösver vattnet, att man tror det vara otillräckligt ballastadt. Fyra 32-pundare stucko ut från dess sidor, och en stor åtta tums vändkanon stod på fördäcket. Innan skeppet utrustades för dess nuvarande ändamål förde det passagerare mellan New-Orleans och Havana. Dess ovanliga utseende kommer sig at den förändring som blifvit företagen med dess däck. For mera beqvämlighets skull och för att gifva skydd åt maskin och kanoner har ett lärt däck blifvit bygdt öfver det första. Detta gör skeppet tio fot högre öfver vattnet och förorsakar att master och skorsten se oproportionerliga ut. Fartyget är rankt och läck. Dess maskiner ligga till en del öfver det lägre däcket och för att skydda dem mot kanonkulor har man omgifvit dem med en sex tum tjock timmervägg, betäckt med en halt tums jernstänger, — hvilket är ett mycket svagt skydd mot en åtta tums kula. Officerare och besättning uppgå inalles till 90 man. De senare äro starka, oförvägna män, färdiga till hvad som helst. Befälhafvaren, kapten Simmes, är en tystlåten man med beslutsamt utseende, en man hvars venstra hand icke vet hvad den högra gör. Han mottog mig mycket artigt och foljde mig öfverallt på skeppet. Jag uttryckte min förvåning öfver det sätt hvarpå han vid Martinique undkom nordstaternas ångare Iroquois. Han visade mig med stor tydlighet, huru han brutit blokaden och narrat Iroquois. Sydstatskaparen kom underfund med de signaler som skulle göras från land då han begaf sig till sjös. Då aftonskottet ljöd lade Sumter ut och gick i skuggan af landet söderut. Knappt hade dess propeller gjort ett enda slag, förrän Iroquois ätven begaf sig söderut för att genskjuta kaparen. Kapten Simmes höll sig invid landet under de första två eller tre milen, ändrade derefter plötsligt kurs åt norr, medan Iroquois alltjemt höll söderut, och tre timmar derefter voro de båda skeppen 50 eug. mil från hvarandra. I sin rapport berättade sedermera befälhafvaren på Iroquois att ett franskt skepp på samma gång som han sjelf lemnat hamnen. Detta var just Sumter, som då gick i nordlig riktning. Vi kunna till denna Times-korrespondens lägga följande senare underrättelser från Algier, dit kaparefartyget Sumter troligen begifvit sig, efter att ha kryssat vid spanska kusten: Omkring klockan 10 på aftonen d. 21 d:s hörde man i Algier en häftig kanon