Göteborgsposten – 5 februari 1862, sida 1

koka tran, ständigt nöjd och munter, onpphörligt pratande och skrattande. Om vintern ligger han i ide och lemnar ofta icke på flera veckor sin hydda. Endast en gång emellanåt begifver han sig ut, for att vid norrskenets ljus söka qvistar och annat bräusle åt sig på ödsliga sugar. År hatvet fullkomligt sulla, händer det att han drager på sig sin rälskinnspels, sina skinnbyxor ock sina spetsiga skor lor att stiga i sin bål och besoka en god vän på andra sidan sjorden. Om sommaren är sjolappens drägt al avit vadmal med röda och blå kantband. Mannen bär en hög fyrkantig hatt, qvinnan alltid: en åtsittande mössa, i form af en hjelm. Sjölappens måltid utgöres naturligtvis ull största delen afr fisk, för det mesta rå, dock består han sig äfven efter råd och lagenhet mjölk, kornmjolskakor och skälhundskott. Han iakar i mindre skala boskapsskötsel, jemte siut siskeri, är äfven litet jägare och torstår att med sin bössa nedlägga en skälhund. En särskild art af sjölupparne utgöra de s. k. elflapparne, hvilka bo längs Altens och Tanelfvens vattendrag mellan björkskogar och frodiga ängar. Dessa egna sig framförallt åt boskapsskötsel, bo i nätta trähus, ofta högst romantiskt belägna på små ängpartier under stupande fjell. De fiska endast i elfvarne, med garn af ryssjor, efter lax och laxören. De hafva ofta ända till tolf kor, förutom getter och får, och äro i allmänhet välmående. Om hösten insamlar man sitt höförråd för kreaturens underhållande under vintermånaderna; hvad som brister deri, får ersättas förmedelst löfmassor. Elflappen är vida mera idog och fallen för slöjd, än sjölappen, han har tillika ett vida kraftigare utseende och är af en jemförelsevis vacker, smidig gestalt. Elflapparne bilda racens aristokrati. Fjäll-lappen åter är racens proletär. Hans rike är visserligen stort nog, ty det går öfver ofantliga fjällsträckor från Senjen ända upp till Enaraträsk och ryska Finnmarken, men hans lefnadsvilkor hålla honom envist qvar på den lägsta grad af kultur, ; Utan fast bostad, irrar han med sina renhjordar omkring på guds försyn, om vintern i det inre af Finnmarken, om sommaren på kusten och utc i skärgården. Det är ett temligen äfventyrligt lif, men det är tillika ett fullkomligt lättingslif, och fjäll-lappen blifver derigenom hårdnackadt oemottaglig för all civilisation. Af naturen har nan emedlertid en gäfva, munvighetens, och det är kändt, att sjölappens döttrar sällan förmå att motstå denna fjäll-lappens vältalighet vid de sommarbesök den senare vanligen gör nere vid hafskusten. Mängden af de renar, en husbonde blund fjell-lapparne eger, är ofta myket stor, 5300 renar är endast en ganska vanlig förmögenhet. Vuktandet af dessa hjordar öfverlemnas åt några tjenstehjon; en dräng erhäller i lön vanligtvis ett par silfverdalrar, de nödvändigaste kläder och 3 å 4 renar; dessa senare förenas tillsvidare med husbondens hjord, men förmera sig efterhand till ett respektabelt antal, då tjenaren skiljer dem för sig och blir husbonde sjelf. Vi hafva nämnt handelsplatsen Topscidet. Det är långt ifrån den enda på denna högnordiska hafskust, imedlertid är hela kuststräckningen skäligen ogästvänlig och om den än tillfredsställer sjölappens små behof och om än byteshandelns vinst förmår att locka en och anvan norsk småkrämare att här bygga sig ett enstaka hus och öppna ett kontorn, bar sjelfva naturen dock något så pass afskräckande, att till och med den mest originella engelska turist näppeligen gör resan hit två gånger. Dessa berg, som ofta alldeles tvärbrant stiga ner i hatvet, med en bred bas och spetsen pyramidformig, göra kusten mångenstädes alideles otillgänglig, här och der LR da RETT i