Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

utom vid kavalleriregementena, der den dock var inskränkt till hästarnes vård, lika ringa aktad som idkad. Då en man vill bryta en ny bana åt sig och sin sak, framstå alltid trångbröstade oväderspåmän och förkorsa sig, samt förmå fördomen och oinskränktheten till att resa alla möjliga hinder i vägen för de nya iderna. Men nyhetwsmakaren är ofta så hänförd at sin ide, att han endast lefver med den, på samma gång den gitver honom en oemotståndlig seghet och kraft att drifvaigenom sin vilja. Samma lott var förunnad dir. Norling; och för ett rätt bedömande af hvad han gjort för sin id är det tillräckligt, att göra sig reda för på hvilken eländig ståndpunkt djurläkarekonsten befann sig då han efter professor Hernqvist tog hand om densamma, och hvilken grad af utveckling den nått vid hans död. Forfattaren utfar med ej ringa bitterhet mot Norlings undanskaffande på gamla dagar från direktörsplatsen 1 Stockholm, hvars veterinärinrättning han skapat. Devta ämne utgjorde på sin tid föremål för häftiga strider såväl inom pressen som annorstädes. Dermed må nu vara huru som helst: ett är dock säkert, att den förtjenstfulle gamle mannen blef bevisad en ogrannlagenhei och grofhet, som förråda en ovärdig otacksamhet mot bans gjorda tjenster, Hr Adlersparre berättar om den aflidne en mängd anekdoter, af hvilka vi ej kunna neka oss nöjet begagna några, isynnerhet som de så träffande skildra den originele mannen. Det var vid en riksdag fråga om ett anslag till veterinärinrättningen 1 Stockholm Men det såg svårt ut för sakens genomdrifvande, ty inom statsutskottet funnos några motsträfviga andliga ledamöter. Dessa bjöd han en dag ut till Djurgården på en promenad i vagn. Sjelt var han kusk, och det gick som en stormvind utåt vägar, som ingen annan vågade färdas. Ut skall hästen flyga som fogeln, men i spiltan må som perla i guld, brukade han säga. I en tvär vändning spränger han utför en brådstupa backe, vid hvars slut Brunnsviken öppnar sin blågröna famn. — Hvart i Herrans namn bär det? ropade presterna, likbleka. — Genom viken rakt in i helvetet! ropar Norling. -— Håll! vill ni vår undergång? Hjelp! skreko presterna. — Votera för veterinärinrättningen eller drick vatten, tills ni spricker! skriker Norling, under ifrigt klatschande. Hvad är att göra? — Utskottsledamöterna lofva bot och bättring, slippa Brunnsvikens vatten och få i stället några glas af Biå Portens punsch. Några månader före sin död sade Norling till en adelsman, som rådfrågade sig om en åkomma på hemmavarande kreatur: — Herr grefven har för korta bogträ på sin sele. — Men jag har åkt med denne sele länge och hästen är ännu ostrypt, svarade grefven med mycken sjelfbelåtenhet. — Ja, det kommer sig deraf att han aldrig dragit så mycket vett, att det bar kostat på, sade Norling, som tyckte att hans