Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

han förfogade, af Jacquet som förskaffat sig en hemlig, men stor makt, Henri hade visserligen undsluppit sina fiender, men Blanche befann sig ännu alltjemt i sin bödels våld. Detta förfärande slag hade träffat Charles just i det ögonblick, då ban trodde sig stå nära förverkligandet af sina drömmar. Han hade inför denna nya olycka känt sig alldeles kraftlös. Ifrån denna stund återkom sällan hoppet i hans själ: en djup smärta plågade honom ständigt. Han hade låtit föra sig till Paris, han hade lyssnat till sina vänners tillgifvenhetsyttringar, till de uppmuntrande ord, som Jacquet slösade på honom, till de försäkringar om att göra allt, som Mahurec ständigt upprepade; men förtviflan var för djupt inrotad i bangs bjerta, att man skulle kunnat rycka henne derur. Om stundom hans naturliga kraft segrade och åter uppreste honom, försvann dock denna blixt af mod och förtröstan lika hastigt som den visade sig. Charles sökte emellertid lägga band på sig, för att mindre bedröfva sina vänner; men om han ännu stred, så var det för att uttömma alla möjligheter och ej i hopp om att besegra menniskor och händelser. Hans titel af Victor Hugues sändebud hade för honom öppnat alla dörrar, och han hade först trott, att denna ställning skulle skaffa honom tillfälle att återvinna Blanche;