Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

Ann NE RNA NA SARA RO AIN oe Jota nn RR mentet. Frestad att under kriget i Finland ingå 1 Anjalatörbundet, vågrade han dock detta, och blet, då konungen derom fått verskap, åter delaktig af deunes gunst. Under nägra är gjorde den unge krigaren nu suwt namn frejdadc och blef toremål för dagens beundran, menu sedan Gustat (LL blifvit skjuten, gick hans belordran långsamt, emedan ban som varm vän af Gustaf Lil och Armfelt misshagade den alismäktige Reuterholm. Under Gustal LV:s krig steg han ånyo i graderna, men ådrog sig en gäng kvnungens vrede, oaktadt hau gjurt allt som i hans makt stod, för aut frejda det svenska namnet, och ställdes för begaugen förseelse infor krigshoträvten. Denna trikände honom visserligen, men dömde honom udvck, tilltoije at ett beganget formtel, ull någon tds suspension. Vaktadt denna skymt, vär v. Vegesack dock den siste svensk, som ötvergaf den olycklige monarken, sedan denne gjort sig omöjug veh derfore arlägsnats irän tronen. Han var nemugen med vm en konspiratuon, hvars ändamal var av betria den kvugl. familjen, som savt rängen på Gripsholm, och utse prins Gustat ull minderårig konung. Planen gick om intet, och v. Vegesack ådrog sig i stället Carl XII:s största missbag. Man vågade dock ej helt öppet visa det, emedan den gamle gustavianeu var särdeles omtyckt at armeen och mycket skicklig officer. Han begagnades dertöre ganska ofta, wen ble: sluthgen på ett at tört. djupt klandradt sätt förbigången, kort hvarefter han dog, sedan han dock bräcklig och döende gjort konungsligheten en sista tjenst. Fört. berättar derom: Kungörelsen om Carl Johaas kröning hade utgått, och redan var en talrik hop af skådelystna trämliogar samlad i hufvudstaden av ötvervara högtidligbeven. Kröniogsceremonielet var för längesedan i ordning och alla anstalter vidtagna, för av göra festen så lysaude som möjligt. Endast en fråga tycktes ännu vara oatgjord och bekymra vederbörande, den nemligen, hvew man borde utse att anföra krigsbetälet? Det var ju en förtjeustens representant som på bajonetterna stigit upp till makt, det var ju en njelte, hvilken i teten för svenska armeen vändt bladet i verldshistorien och som nu skulle krönas till konung öfver ewt friw folk at gammal krigarstam — och det kunde ej då, märk läsare, da passera, att en militårperson utan stora militärtförtjenster lemnades förtroendeuppdraget att på en sådan hedersdag anföra svenska armeens befäl, emedan det alltför mycket fallit in i det löjligt-sorgliga. Man rådslog dertöre om uvem som borde utses, och stannade enhäiligt vid det beslut, att ingen till denna post vore mera berättigad än Generalen med svärdet (riddaren af Svärdsordens stora kors första klass) frust v. Vegesack; hvarefter en förfrågan gjordes hos den sjuke om han trodde sig för dessa ögonblick kunna lemna sjukruinmet och ataga sig uppdraget. Svaret blef: aå min konuug betaller, står jag alltid redo att lyda, låge jag i dodens kättar. Kröningsdagen kom, iklädd sin gamla sönderskjutna uniform auförde generalen krigsbetälet, återvände om attonen, efter uträttadt värt, till sim på all beqvämlighet utblottade bostad, och iutog ånyo sjuksängen, från hvilken han aldrig mera uppsteg. Efter att hafva genom ett par af Carl af Forsell sjelf författade hufvudsakligen religiösa artiklar låtit läsaren kasta en blick i denne patriots inre, öfvergår författaren derefter till en nästan grafisk skildring af den lika ovanlige som origineie öfverdirektören Sven Adolf Norling, hvars hela lefnad sträfvade för en ide, en stor id: litvandet af alimänt intresse för djur och djurskötsel. På den tiden Norling först började sitt arbete i detta kall var djurläkarekonsten, om ens någon sådan fanns