Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

ras sammanträffanden. Markisen insåg allt hvad som försiggick inom dem, och han kände sig ej ega nog mod att bedja dem glömma sin sorg öfver honom; han var djup tacksam för denna återhållsamhet, hvilken åtminstone icke ökade hans smärta. Charles var alltsedan sin återkomst till Frankrike ej mera densamme. I Antillerna bade Charles, efter att hafva med energi bekämpat den olycka som förföljde honom, ett ögonblick trott sig se en stråle af hopp lysa fram, då Victor Hugues försäkrade honom om att han skulle komma tillbaka till moderlandet. Han hade hos sig Lonore, han trodde Henri och Blanche, båda fria, vänta honom i Brest. Då Charles fick af Låonore vid dennas an. komst till Antillerna veta, att hans vän och den som han älskade af hela sitt hjerta ännu lefde, genomströmmades hans själ af den lifligaste gläd. je. Denna glädje hade ännu mer ökats genom den ifver Victor Hugues visat i att underlätta hans hemresa. Under öfverfärden hade hans inbillning hängifvit sig åt de mest svindlande förhoppningar. Tusendetals förslag till lycka och sällhet, alla grundade på ett bastigt sammanträffande, hade vexlats mellan honom och Ldåonore Deras ankomst till Brest bade emellertid, i stället för att bli slutet på deras olyckor, blifvit börjar till nya lidanden. Henri var visserligen der staden, alltjemt skyddad af den trupp, hvaröfvei