Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

men dagarne hade försvunnit och ännu hade han ingen utsigt. Denna afton, då vi återfinna honom, gjorde han sig i ordning att begifva sig till medborgarinnan Tallien, mindre af personligt intresse, eller för förströelse, än för att lyda LEonore och skaffa mäktiga beskyddarinnor åt fårgaren Bernads efterlemnade dotter. Charles hade på Antillerna, under det har der som korsar anställde jagt på engelsmännen anlagt en pittoresk drägt, på hvilken man kän. de igen sjömannen, på samma gång den gaf å hans person en militärisk prägel, som klädde ho. nom förträffligt. Han bar i sin lifgördel der hederssabel, som Victor Hugues förärat honom. Henri satt midtemot sin vän och betraktade honom med sorgsen mine. — Om några ögonblick skall Jacquet kom. ma och hemta dig, sade han med hänsyftning på de ord som vexlats under morgonen mellan ho. nom och hr Lenoirs forne agent. -Hvarföre vill han, att jag skall införs honom hos Tallien? frågade Charles. — Jag vet icke; men om han vill det, a? är det derföre att våra intressen så fordra, Charles såg på Henri. — Tror du då, att denne man är oss så oinskränkt tillgifven? sade han och skakade på bufvudet.