Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

— välmenta anmärkningar icke förtjenade att mötas med ovilja. Ordet krusa fanns ej i Norlings ordbok. — Ställ hofmarskalken A:s häst till höger om åkar Sjöbergs märr! gaf ban vid ett uillfälle till svar på uppmaningen att egna en synnerlig omsorg om den högvälbornes kreatur. Då några norrmän, medan han en gång vistades i Norge, visade honom ett med äsneöron försedt porträtt af excellensen v. Platen, f. d. ståthållare i Norge, hemställande till hans afgörande om det ej vore särdeles likt. AÅh jo, svarade Norling, icke illa träffadt, men aldrig väntade jag mig här få se excellencen Platen nationaliserad. Norling var en prononcerad motståndare till imtörskrifning af utländska hästar och boskapskreatur, emedan de kräfva för mycket besvärlig omskötsel. Då en af hans vänner beklagade att dess utländska kor, hvilka nyss förut fått inflytta i en stor nybyggd ladugård, blifvit sjuka skref han, efter att hafva besett ladugården och deri befintliga djur, följande recept: 1,000 pund hö och 100 tunnor bafre! Under en Norlings audiens hos konung Oscar blef tal om nedslagtning utaf kreatur, som angripits af lungsjuka, hvilken nedslagtning N. på det ifrigaste förordat, dock så att staten borde betala de för hindrande af farsotens vidare spridning offrade kreaturen. Men, invände konungen, vi hafva ej penningar dertill. Norling svarade: penningar kunna rikets ständer göra, men ej oxar. Till sist visar hr Adlersparre o88 en särdeles tilldragande teckning af skalden JVilhelm von Braun. Vi ha den bortgångnes inre if här framför oss ifrån det hau slog de första slagen på skaldelyran tills döden gjorde slut på hela bans lefnadsdikt, från det han skref for sig sjelf och icke för andra och framför allt icke för penningar, tills han slutligen, tyvärr, lät sin sångmö, fast med ovilja, sjunga ihop till en kaltf för julen. Författaren har ej sjelf utkastat någon egentlig skildring öfver skalden, utan i stället låtit denne skildra sig sjell i en mängd högst intressanta bref, ur hvilka framgår, att skaldens inre ständigt varit brutet genom en medfödd böjelse tör melankoli, sedan än mera stegrad genom medvetandet af att ej kunna få en varmt älskad qvinna, hvilken döden ock tidigt bortryckte. Bretven till minnestecknarens broder, Georg Adlersparre, ega en skärhet och själsvärme, hvilka måste framkalla rörelse hos hvarje känslig läsare. Vi nämnde skaldens melankoli. Denna har tydligen anvisat riktninvgen af hans skaldskap. Den ingaf honom tanken att vara misskänd af alla, och följden blef hans smak för bitter satir öfver menniskorna och förhållandena. Med ovanlig sjelfkännedom påpekar han äfven i ett af sina bref detta förbållande. Förut mindre allmänt bekant är den andliga rapport, hvari han, efter sin älskades död, ställde sig till denna. Han har diktat flera sånger under dylika rapportstunder. Dessa hans Bref till den döda skulle utkomma först efter skaldens död och vara, enligt fört. egen utsago, det bästa som flutit ur hans penna. Mina vänner, yttrar han sjelf, skola genom dessa bref