Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

— Visst tror jag det! svarade Henri öppet. Charles skakade åter på hufvudet. — Ah! återtog de Renneville lifig, kan jag väl tvifla på Jacquet, efter hvad han gjort för mig? Har han icke med kropp och själ gnat sig åt min samt Blanches och Löonores räddning? Det skulle vara otacksamt att tvifla på honom. — Jag tror ej mera på någonting, sade Charles. Henri steg upp och fattade hans händer. — Icke ens på min vänskap? frågade ban. — Om jag tror på dig och Leonore! sade Charles. Men olyckan gör oss orättvisa! Jag tror knappast på mig sjef, bvarföre skulle jag då tro på andra, som äro för mig främmande? Jacquet är ej en menniska, han är den inkarnerade listen; han är en öfver all förmodan utvecklad intrigör. Han går endast hemlighetsfulla vägar. Alltsedan vår ankomst till Paris, har jag alldeles icke begripit hans åtgöranden. Hans ord äro alltid hemlighetsfulla. Aldrig bar någon tydlig och rättfram förklaring utgått från bans läppar . .:Jag hyser till honom ett oinskränkt förtroende! afbröt Henri.