Göteborgsposten – 7 september 1861, sida 2

Jerngren, hvilken varit den som, enligt hustru Norstedts utsago, i hennes bostad aflemnat det paket, som sedan befanns innehålla de stulna nipperna. Under ransakningens fortgång ha emellertid förekommit åtskilliga omständigheter, som icke kunnat undgå att ådraga sig mycken uppmärksamhet. Mannen Norstedt, som uppgifvit sig ha känt häktade Jerngren sedan denne var barn, men ej med honom plägat något umgänge sedan Jerngren blef en vanfrejdad person, anmärkte redan i poliskammaren, då han der upplysningsvis hördes, att Jerngrer se nast varit boende hos just den poliskonstapel, hvilken nu uppträdde såsom den der gjort upptäckten af det stulna och äfver varit den som häktat Jerngren. Vid denna anmärkning fästades likväl icke något afseende, utan fann man af polismästarens yt tranden, att han egde kännedom om detta förhållande, liksom derom, att konstapeln, hvars namn är Lindqvist, skulle ha blifvit med otack lönad af Jerngren för den välvilja han visat honom. Norstedt fick derjemte af polismåstaren uppbära ganska hårda ord, anspelande på några .förhållanden, som dock icke närmare angålvos. Den antydan om något hemligt förstånd mellan poliskonstapeln Lindqvist och tjufven Jerngren, som tydligen åsyftades med Norstedts anmälan inför poliskammaren, har han sedermera inför rådhusrätten närmare for mulerat och äfven sökt leda i bevis. Norstedt har nemligen förklarat sin öotvertygelse vara, alt Jerngren i hans, Norstedts, bo: stad inlagt det stulna för att derigenom i olycka störta honom, till hvilken han hyste hat och hämndbegär, samt att konstapelr Lindqvist varit om denna hans afsigt med veten och följaktligen, genom hvad han : saken tillgjort, behjelplig vid dess verkstäl lande. Någon fullständig bevisning till stöc för denna angifvelse förebragte icke Nor stedt, men det kan icke nekas, att den be rättelse, som afgats af ett athördt vittne, er guldarbetare Engman, gaf något stöd å densamma, hvarjemte en åkares vittnesmål häntydde derpå, att en högst anmärknings värd cordialitet och ett temligen påtaglig godt förstånd skulle ha egt rum mellan Lind: qvist och Jerngren då den förre inmanade der senare i häkte. Förutom denna bevisning medförde Nor stedt vid sista rättegångstillfället äfven er skrift, hvilken han förmälde vara en vitt nesberättelse af en f. d. poliskonstapel, son lemnade upplysningar om huru det tillgått tall likartade med det förevarande. Dennz skrift producerades i afsigt att gifva stöd å Norstedts förmodan, att hvad som i denn: sak tilldragit sig vore en anläggning mot ho nom sjelf, fastän hans hustru derför falli offer, men på föreställning af rättens ordfö rande afstod Norstedt från skriftens uppläs ning och dess innehåll blef således icke vi dare inför domstolen omförmåldt. Till ofvanstående refereradt efter Afton bladet, må läggas, att den omtalade skrifter blifvit synlig i sin helhet i Frihetsvännen Den är under edsförvligtelse afgitven af er ft. d. poliskonstapel J. P. Lindroth och inne håller så svåra anklagelser mot stadsfiskalei Siltversparre och ett par poliskonstaplar, at en person säkerligen aldrig skulle vågat gör: dem, såvida de ej varit grundade på sanning Siltversparre anklagas för att hafva genon tredje man arrangerat flera stölder, i hvilk: hans bulvan visserligen deltagit, men aldrig blifvit häktad, hvaremot förut for brott ej till talade personer, narrade och förledda, blifvi svårt straffade. Då det vid säådane stölde varit en lätt sak för fiskalen att tillrättafå all det stulna, har han naturligtvis af egarne upp burit hederliga dusörer. Härtill kommer ni slutligen att en hustru Åman, som varit in blandad i åtskilliga stölder och i ett års ti varit i Silfversparres tjenst, nu bliffvit häk tad och efter allt utseende varit delaktig stölden af de nipper, hvilka på så besynner ligt sätt påträffats hos smeden Nordstedt. V