Göteborgsposten – 8 december 1860, sida 1

embetsmän; ty här i Sverge äro embetsmännen icke afsättliga och hafva endast mycket sällan — då de äro capita för adelsfamiljer — säte och stämma vid riksdagen. Men den kan det oaktadt utöfva en stor inverkan på desse begge stånd. Detta gäller främst angående adeln. På den kan den direkte inverka genom den konungen tillkommande rättigheten att utnämna adelsmän. MHvarje oppositon mot en hufvudfråga, som regeringen vill ha igenom och som den anser vara nog vigtig för att föranleda en så radikal åtgärd, kan den öfverväldiga genom att utnämna ett tillräckligt antal nya adelsmän af de politiska åsigter, den önskar göra gällande i riddarhuset. Vi rekommendera icke denna åtgärd, ehuru vi icke anse den absolut förkastlig ifall adeln skulle vara nog envis att, när nationen en gång allmänt uttalat sig för en reform, genom sin hårdnackenhet ställa hela folkets framtid på spel. Vi kunna icke finna att man för att rädda nationens välfärd icke skulle vara berättigad att göra detsamma som man gör vid nära på hvarje större kunglig högtidlighet för att illustrera densamma. Vi påyrka dock, som sagdt, icke denna åtgärd annat än i allra yttersta nödfall; och vi tro äfven att en sådan icke skall blifva behöflig. Redan blotta medvetandet att regeringen vore besluten att, om så behöfdes, skrida derhän skulle säkerligen vara tillräckligt för att förmå adeln att gifva med sig. Riddarhuset skulle säkert följa den engelska pärskammarens exempel, hvilken då lord Grey vid ett liknande tillfälle — vid den engelska reformbillens genomdritvande år 1832 — icke åtog sig att blifva minister utan att erhålla fullmagt att utnämna nya pärer, för att genomdrifva reformen derstädes, hellre gick in på den föreslagna åtgärden än att emottaga en hel mängd nya medlemmar i sitt sköte. På presteståndet kan regeringen visserligen icke utöfva en-sådan direkt inverkan. Vi vilja nemligen icke taga i betraktande det inflytande som utsigten på regala pastorater och biskopsstolar möjligen kan utöfva, ty ett på så sätt utöfvadt inflytande bör aldrig komma ifråga emedan det är oberättigadt. Men regeringens önskningar oeh åsigter utöfva ständigt en betydande moralisk inverkan på riksdagen i allmänhet, samt specielt på presterskapet och adeln. Hvilken ställning dessa stånd än i fordna dagar hafva intagit, så är det naturligt, att deinärvarande uid, då deras anseende är i så starkt aftagande, skola söka att sluta sig till regeringen för att hålla sig uppe. De sista årtiondenas historia hos oss tyckes också nogsamt utvisa att de i allmänhet sökt att vinna ett stöd i regeringen, genom att gå dess önskningar ill mötes. Det är visst att förmoda att denna deras villfarenhet icke skall vara densamna om regeringen afgjort antager en bestämd iberal hållning, men dess inflytande på dem skall icke desto mindre vara ganska betydanle. Undandragna det stöd de sökt förskaffa ig i regeringen och tvungna att på samma sång bilda opposition både mot den och allnänna opinionen, skola de nödvändigt befinna ig i en generad ställning, som i längden kall blifva ohållbar, och från hvilken de slutigen gerna skola söka att draga sig tillbaka