Göteborgsposten – 8 december 1860, sida 1

att yttra ett ord. Reynold omfattade med blickar af eld de fyra rummen: han trodde Humbert vara död och Mercurius arresterad, så att äfven deras andel af rikedomarne skulle tillfalla honom! Derpå mötte denna blick, lifvad af ärelystnad, glädje och triumf, gubben och fördystrades genast. Det var ej längre en far, Reynold såg midtibland dessa skatter, det var en person, med hvilken han måste dela. — 0, mumlade han, om jag vore ensam! Förtrollad af ädelstenarnes glans och skimmer, glömde han allt, både sin farliga belägenhet, och medlen att undslippa fienderna, och sjelfva den unga flicka han bar i sina armar. Mäster Eudes smekte lejonet och stod der lugn, kall och orörlig midtibland alla dessa bländande skatter. Slutligen återkom Reynold till besinning. — Min far, sade han med upprörd stämma, hvarföre har ni låtit oss gå hit ned? — För att lemna grottorna, svarade mäster Eudes. — Men det finnes ingen utgång från detta hvalf. — Säg rättare, att du icke känner till någon sådan, min son. — Hvad? ...vi kunna fly?