rens skönhet, att kunna med ostördt lugn, med reflexion och tanke lyssna till skaldens stämma. Hans eget inre diktar sjelft i vårens och sommarens dagar sitt qväde. Men, såsom sagdt, då vintern är inne, då naturen är klädd i sin svepning, då är det läsningens tid. Då söker man mellan fyra väggar i skaldens sånger uttrycket af den natur, hvaraf man sjelf några månader förut njutit så mycket. Ju närmare skalden kommit det mål han ville nå, desto kärare är han i familjekretsen. Här är naturligtvis icke talet om de skalder, som söka pejla menniskoandens eget djup, eller de som i varma, hänförande toner kläda fosterlandets minnen; utan om de, hvilka älska just dessa blåa sjöar, dessa berg, dessa dalar o. m., derföre att de äro deras egna, deras bröders, derföre att de utgöra deras kära fosterland. Bland dessa senare skalder är Topelius en af de bättre, som diktat på svenska språket. Under det Runeberg är i sina större dikter mera episkt-dramatisk — om denna sammanställning kan få göras —, ehuru äfven han sjungit fram ur känslans djup mången herrlig lyrisk dikt, är Topelius rent lyriker. Det är en lyrikers första regel, att ega varm känsla och oinskränkt välde öfver språket, tvenne egenskaper, som Topelius besitter, isynnerhet den senare. Han leker yster med rimmen, utan att dock derföre ofta låta draga sig bort från de strängt tekniska lagar, hvilka en skald måste följa. Vi tro nemligen att detta förakt för formen, som en Heine och andra efter honom ådagalagt, var blott en ögonblicklig mod, som redan nästan förqväfts; ty det är hvarje konstnärs pligt, att gifva den fulländning han är mäktig åt såväl iden som formen (eller materien); försummar han ettdera, skall alltid en brist vidlåda hans konstprodukt. Att någon gång hr Topelius framkommer med sådana rim, som 4Lilla vön hur lätt Händer icke det? Det har ingen, ingen sett, är visserligen sannt, men dess bättre påträffas endast sällan bland hans sånger dylika hopp öfver skacklorna. Uti nu utgifna samling ha vi mest fästat oss vid sången om Kantele, det glada spelet, och vi beklaga, det utrymmet förnekar oss här delgifva för de af våra läsare, som ej förut känna det, hela detta lilla sannt poetiska stycke. Liten dikt vill jag berätta? Den har jag i skogen funnit Som ett hjortron uppå tufvan, Som en blomma gömd i ljungen. Funnos äfven andra blommor, Vårens döttrar, silfverklara, Himmelsblå och underbara. Men jag tog den allraminsta, Tog den blekaste af alla, Och i henne låg en perla. Var det dagg af morgondimman? Var det blott en halfförgäten Enslig tår, i tysthet gråten? Ingen vet. Men skogens ljufhet, Dalens doft och ödemarkens Tysta sorg i den sig speglat. Perlan spilldes ned på tufvan, Tufvan började att knoppas, Grönska, blomma, längta, hoppas; Tufvan log i färger bjerta; Sorgsna tufvan var mitt hjerta. I ett par stycken ha vi tyckt oss spåra er politisk tanke, dold under en lefvande naturmålning, en skickligt uppspunnen allegori, såsom t ex. Islossningen i Uleå-elf, der bäcken säge bland annat: SFramåt! Min väg kan aldrig gå tillbaka. Hvi skulle jag minutens kraft försaka? Hvi skulle ej min jättestarka arm Med spända muskler bräcka isens barm? Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde Det vill jag skapa sjelf med eget flöde, Och ve den boja, som i vårens dar Än tynger på min jetteskullra qvar! Upp, mina bäckar, strömmar! Upp att välla Med ungdomskraft ur landets moderkälla! Församlen eder i mitt stolta brus, Att kämpa gladt för sol och lif och ljus. I några andra stycken, såsom Waldemar: hemlighet o. a. har skalden gjort försök at efterhärma vårt mångsidiga och skaldiska snill C. J. L. Almqvist, likväl, såsom oss synes, inga lunda lyckligt. Topelii område är ej helle detta mystiska, som utgjorde ett grunddrag ho: Almqvist, honom tillhör det att vistas derute det fria, vid stranden utaf någon af Finlands mån ga sjöar, i skuggan af lind och al. ET NES ——— VVE dold och fruktansvärd makt: darrande lade def sig vid den gamles fötter.