Göteborgsposten – 8 december 1860, sida 1

ett motstånd, måste man söka att rikta största möjliga kraft mot den punkt, der motståndet betinner sig. För en representationsreforms genomförande ligger det hufvudsakligaste motståndet hos ständerna, eller rättare sagdt hos adeln och presteståndet inom ständerna. På regeringen deremot kan man mycket lättare hoppas sig skola kunna inverka, och med dess bistånd skall det kanske icke vara omöjligt att besegra motståndet inom adeln och presterna. Utan detta bistånd skall det vara närapå ogörligt. Folket har visserligen icke något alltför kraftigt medel att inverka på regeringen. Ministrarne tillsättas af konungen, och den vanliga parlamentariska vägen att utöfva inflytande på den, genom folkrepresentationens vägran att votera de behöfliga anslagen kan, såväl derföre att saken gäller just ombildning af folkrepresentationen, som emedan den nuvarande riksdagsordningen är så otymplig, icke komma i fråga. Men genom allmänna opinionen kan dock mycken inverkan utöfvas på densamma. Vi hafva en nästan obegränsad frihet att ge opinionen luft och uttryck, och ifall en sådan bestämdt uttalar sig skall den icke kunna undgå att inverka på ministrarne. Antingen skola de följa den, ifall de kunna öfverensstämma med den, eller också skola de resignera och taga afsked, ifall deras åsigter äro oförenliga med dess fordringar. Ty ingen menniska med heder och aktning för sig sjelf skall vilja stå qvar på en plats, utan ätt vilja utföra hvad han vet att man allmänt for drar af honom. Kegeringens bistånd kan man derföre antagligen hoppas att kunna vinna genom en allvarlig opinionsyttring. Men med ständernas ingående på den åsyftade förändringen är det icke likaså. Med borgareoch bondeståndet har det dock icke några särdeles svårigheter. Dessa stånds medlemmar inom ständerna, utgöras af personer, valda at tvenne stora folkklasser, hvilka tillsammans omfatta en betydlig del af nationen. En kraftig och bestämd önskan, som lefver inom folket, skall derföre utan alltför stora svårigheter göra sig gällande i dessa begge stånd. Dertill behöfves endast att allmänna opinionen med allvar följer valen af dessa stånds riksdagsmän. — Adeln deremot utgöres helt och hållet, samt presteståndet till en betydande del, af sjeltskrifna medlemmar, på hvilka den offentliga meningen kan utöfva inflytande enlast genom sin moraliska påtryckning. Den lelen af presteståndet åter, som icke är sjelfskrifven är vald af prester, helt säkert den slass af svenska folket, som minst af alla uttrycker dess allmänna opinion. Det finnes lerföre alldeles ingen säkerhet för, att icke lessäå stånd skola hafva nog hård panna att, stödjande sig på de qvarglömda rättigheter rån fordna dagar, som den döda bokstafven innu tillerkänner dem, sätta sig emot natioens Önskningar och vilja, äfven om den är wuru klart och bestämdt uttalad som helst. Men på dessa stånd är regeringen icke tan inflytande, och dess inflytande på dem är roligtvis större än allmänna opinionens. Den ar visserligen och lyckligtvis icke det slags nflytande på ständerna som regeringarne i nånga andra konstitutionella stater tyvärr aft på kamrarne derigenom att representaionen till en stor del utgjorts af afsättliga